Dag 08 - Ett ögonblick

En het och kvav sommarkväll i juli. Det var dags för stängning på jobbet och jag sade hej då till min kollega som skyndade sig till framsidan till sin skjuts. Kvar står jag på lastbryggan med nyckeln i handen som nyss låst den larmade dörren.
Då hör jag det. Ljudet som inte liknar något annat. Som etsat sig fast i mitt inre och som ger mig rysningar om jag hör något som minner om det.

Jag vänder mig om och ser något ofattbart. Över byggnaden bredvid min dåvarande arbetsplats, ser jag cykelställ, trä och tusen små partiklar som i slowmotion.
Blåst utan hämning. Himmel i svart. Det dånar i mina öron och jag förstår att jag behöver söka skydd. Cykelställ och plåttak kom farande. Som i en dröm förde mina ben mig nedför trappan och jag kröp in under lastbryggan. Där kurade jag ihop mig och hela min kropp skakade. Jag var säker på jordens undergång. Började tänka på nära och kära. Kändes som jag satt där i en evighet när allt i själva verket var över på några minuter.

Sedan blev allt tyst. Inte bara tyst utan egendomligt tyst. Inga fåglar hördes, inga motorljud - ingenting. Jag tog mod till mig och kröp ut ur mitt skydd. Det såg ut som en krigszon. Skyndade mig att larma av och låsa upp. Väl inne irrade jag runt som en galen och kände mig helt tom och handfallen. Jag ser att ena väggen är helt trasig ut mot lastbryggan.

Då hör jag min kollega ropa mitt namn. Vi rusade mot varandra och kramades hysteriskt och grät. Hon hade fått ta skydd under en bil. Vi började så smått förstå att det handlat om en tromb, eller en tornado som vi säkerligen trodde att det var.
Snart var räddningstjänst och folk på plats och jag kunde åka hem efter jag berättat vad som hänt.

När jag ringde till Stora A som åkt före till sommarstugan, trodde han att jag ringde och var berusad. Han trodde inte på mig och blev nog ganska orolig. När jag sedan åkte bussen hem genom staden var det som ingenting hade hänt. Solen sken och det enda som vittnade om vad jag varit med om var mina jordiga händer och smutsiga kläder. Jag kände endorfinet strömma och jag kände mig så levande just i detta ögonblick. Överlevande.
Aldrig kommer jag att glömma ljudet av flaggstänger som knäcks.