På min promenad

I helgen har jag sett gamla bekanta ansikten flimra förbi bland midsommarkransar, glasskioskköer, i bilar och på hemstadens gator. Idag gick jag på en gata, traskad på många gånger förr, i samma liv men i en annan tid. Samma vind i mitt hår, men ändå så annorlunda. Som om 100 år passerat men ändå stått still. Kommer man att känna sig som samma människa om 30 år om man får ynnesten att fortsätta traska på? Jag känner mig som 18-års jaget, kan ta fatt i en känsla jag hade där just då för fjorton år sedan, en tanke som fladdrade förbi kan tas upp igen. Mycket har hänt sedan dess. Men ändå nästan ingenting.