Varför känns det ibland som om pensionen ligger närmare till hands än passionen? Var finns gnistan, lågan och elden? I allt alltså. Man vill så mycket men ibland känner man sig mest som färdigglödd grillkol. Att orka någonting fullt ut och när man väl orkar så glömmer man bort att njuta. I huvudet snurrar tusen tankar om håriga ben, ovattnade blommor, en artikel i Aftonbladet, blöjor till dagis och val av klänning till bröllop. En portion sorg och några hysteriska skratt senare är man helt slutkörd. Utpumpad, matt och lite granna bitter.
Ibland kan jag sakna den där unga naiviteten, alltså riktigt unga, som när man är tonåring och ALLTING är möjligt och man ser INGA som helst svårigheter med någonting man tänkt att utföra. Man snäste åt föräldrarnas förmanande ord och "negativitet". Oceaner av tid. Att prata med kompisar i telefon utan att tänka på de 27386876 olika sysslorna som behöver göras innan jag lägger huvudet på kudden och somnar med någon självhjälpshallelujanublirdulyckligpepphälsobok i näven.
Nu vet jag bättre eller kanske sämre. Jag avskyr insikten om att jag först ser det "jobbiga" i egentligt roliga saker som ska göras istället för att glädjas fullt ut. Jag känner pensionärer som har bättre driv än mig. Nu. Elda på. Som fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar