S som i Stark

Min förstfödda dotter. Hon såg så näpen och liten ut när hon kom till världen. Hennes ögon tycktes ha en gammal gummas vishet. Det var den varmaste sommaren på flera år och hon, jag och Stora A levde i den berömda bebisbubblan mest hela sommaren. Kärleken. Livet. Lyckan. Allt var så nytt men ändå så självklart.

Söta S har alltid varit lite försiktig. Med hela sitt väsen. Lite rädd för att klättra, gunga högt, cykla och ta för sig i största allmänhet. Blyg och lite tyst. Kan inte svara vad det beror på, vi föräldrar har försökt heja på och uppmuntra. Som liten var jag exakt likadan, därför har detta bekymrat mig lite. Jag kommer ihåg att jag stundtals tyckte att det var jobbigt att vara blyg och rädd.

Men någonting har hänt. Nu gungar hon med sin bästis i däck-gungan så högt så högt att alla lekparksbesökare hissnar. Hon klättrar och åker de högsta rutschkanorna. Cyklar fort så fort och går balansgång högt från marken. Från största badkrukan till värsta badbomben! Hon sprudlar och lever ut. Hon är visserligen blyg till en början med människor hon inte träffar så ofta. Men sedan är hon sig själv, pladdrar på och kör sitt race. Hon är omtänksam och mån om andra. Hon har känslospröt utan dess like och känner direkt av en känsla eller en situation. Hon är tuff och vet oftast vad som är rätt och fel. På förskolan hade några kids sagt att tjejer aaaaaaabsolut inte kan ha Spiderman-kläder. Resolut grävde hon fram badsetet med Spiderman som hon kom ihåg från förra sommaren, trädde på sig outfiten och gav sig ut i vattenspridaren på förskolegården. Jag riktigt hör henne säga:
-Ha ha-titta då- tjejer kaaaaaaaaaaaan visst!

Älskade S.