När man vill vara sig själv för en stund

Jag har skrivit om dem förut. Barndomsvännerna. Att träffa dem är som att komma hem. Att få andas ut en smula. Småsår som läker och med sig hem får man ett extra lager hud med skön fluffig bomull runt om. Nuförtiden hinner vi oftast inte prata ikapp så mycket när vi väl träffas. Våra små tar mycket fokus och man blir ständigt avbruten mitt i en mening. Att se barndomsvänners barn leka, springa, skratta och gråta ikapp är så himla obeskrivligt fint. Nyss var vi tonåringar redo att upptäcka världen. Nu- fullfjädrade mammor, kvinnor med olika lass i bagaget och olika framtidsdrömmar. Att få umgås förbehållslöst, utan krav och förväntningar är guld värt. Man tar vid där man slutade och ord är egentligen överflödiga, det räcker med en kroppsrörelse, en blick eller en suck för att förstå varandra även om vi inte träffas mer än några gånger per år. Vi vet inte alltid allting om varandra numera. Men i grund och botten är man den man är och det är den vännen vi ser, hör och älskar.