Att andas lite lättare

Hur kommer det sig att man vissa dagar står framför spegeln och tänker: -Nåja inte alls så tokigt det här för att vara ett sådant här gammalt sletet åbäke. Inte. Illa. Alls. Busvissling. Medan andra dagar står man och tänker: -Ättestupa nästa. Grå skuggor fladdrar förbi som ett dystert spel i ett fårigt ansikte. För att inte tala om kroppen. The body of all förfall. Mycket. Illa. Verkligen. Kräkljud.

Ibland har man en bra hårdag, men en dålig hydag. Ibland sitter kläderna perfekt men då blir sminkningen helt fel och nariga läppar på det. Det är väl inte allt för ofta allt klaffar på en och samma gång.

Liksom livet i största allmänhet. Hur ofta är det ALLT runt om en är klockrent och man njuter till fullo av och med sin existens? Men jag har blivit bättre på att njuta av det som är bra just nu. I denna stund. Visst är det en drivkraft också att inte riktigt nöja sig utan att leta efter något nytt och förändring. Men det är farligt tror jag att ALDRIG vara nöjd med sitt liv i det stora hela. Att låta små saker och "fel" i ens liv ta över och låta den stora "grämar-sjukan" ta över. Om. Borde. Måste. Idag har dessa ord cirkulerat i min hjärna. Men så gick vi ut och tog emot lite höstsol, klappade hästar och lekte tafatt. Då föll det mesta på plats igen och om, borde, måste- begravdes under löven.