När man träffar sina allra närmaste och äldsta vänner och deras små avkommor i ålder med ens egna, då spricker hjärtat ut i full blom. Man ser små minikompiskopior och miniemmakopior som håller hand,busar, leker och skrattar. Det är så fint att man dör en smula. Kanske är det så att vänskap kan gå i arv? Tänk att på ålderns höst träffa sina gamla homies och deras familjer som i sin tur blivit vänner. Man sitter där i varsin bekväm fåtölj med rynkor och krumma ryggar, arm i arm skvallrandes och skrattandes som vanligt medan man vänligt blir uppassad av barn och barnbarn. Jag ska ju uppenbarligen skriva manuset till Hollywoods nästa feelgood-rulle!
Fint ä ´re iallafall! Kärlek liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar