Krisig

För ca 1 månad bestämde jag mig. Sommar 2012 ska bli sommaren då Malliga mamman ska inta stranden utan att likna en strykrädd vildhund med nervösa ögon ifall om någon potentiell bekant skulle kunna finnas på någon av Örets fattiga stränder. Ännu värre vid Vänerns stränder då man alldeles säkert möter en gammal kärlek eller skolans snyggvebrutta som man självklart vill visa upp sitt allra bästa jag för. Halvnaken.

Jag vill komma i mina jeans som jag envisats med att behålla efter Lilla A:s ankomst. Efter första graviditeten kom jag i dem efter två veckor. Nu har det gått...hm låt oss se, närmare 4 år.

Jag vill känna mig som starkast i världen. Jag vill bli ordentligt tränad. Träningen är den jag är duktig med, har väl aldrig tränat mer regelbundet som nu. Men någonting har hänt, kroppen har ändrats och kurvorna sitter liksom på fel ställen. Förr hade jag inte en tillstymmelse till kvinnliga kurvor, då var jag mer rak som ett A4-papper så visst är jag tacksam över racerbanan över min kropp. Men den kunde gå åt lite olika håll bara tycker jag. Inte bara runt runt.

Viktprat är nog bland det trökigaste man kan ägna sig åt tycker jag. Ät och var glad har väl varit mitt motto lite grann. Men nu är jag trött på att inte hitta kläder som sitter som jag vill, att se sin mamma (fina men dock 25 år äldre) i spegeln, att bäva för olika nakenhetssituationer osv. osv.

Så. Med ett cykellopp och Tjejmilen i sikte som morot, så har jag som mål att gå ner 8 kilo till 1 september då det bävade loppet går av stapeln. Jag skulle börjat 1 april, men det var såklart ett skämt och så kom påsken och vips så har halva månaden gått. Eftersom jag är den mest karaktärslösa människan som vandrat i ett par skor så delger jag nu mina planer för er. Kanske hjälper det. Kanske inte. Godisäggen är iallfall i säkert förvar i min mage nu och det kommer inte att köpas några nya. Mörk choklad och rödvin kommer att vara mitt lördagsmys och inget sött ska inmundigas på vardagar. Nu vet jag att några skrattar i mjugg...inget sött...det klarar hon aldrig. Det är ni som gör att jag kommer att lyckas. Tack!

GODISGODISGODISGODISGODISGODISGODISGODISGODISGODISGODISGODISGODISGOD
KAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAKAK
POPCORNPOPCORNPOPCORNPOPCORNPOPCORNPOPCORNPOPCORNPOPCORNPOPCO