Den där mamman

Jag är ganska prestigelös som människa. Hänger kanske ihop med min oambitiösa och lite lata sida, vad vet jag. Jag har inget behov av att vara bäst på något särskilt. Good enough är verkligen något jag har anammat.

Men.

För drygt 6 år sedan började det. Prestationsångesten. Då min äldsta dotter föddes.
Att vara mamma. En BRA mamma. Jag älskar att vara förälder och älskar mina döttrar så totalt. Det var som om jag bestämde mig att jag banne mej ska bli den bästa mamman i hela himla universum. Självklart finns det ingen sådan. Det har jag mycket väl insett längs vägen, både genom mig själv och andra.

Jag och Söta S är inne i bataljernas tid. Mycket bråk och skrik. Lilla A är inne i en känslig 4-årsålder. En ganska omtumlande tid. Jag vill inte säga jobbig, för emellan bråken och gråten är det fint. Det som är jobbigt egentligen är väl mina egna hjärnspöken. Det dåliga samvetet när orken, tiden och framförallt tålamodet inte räcker till. Efter bråkiga och stressiga morgnar hemma, har jag på jobbet ibland låst in mig på toa för att grina en skvätt,  som en omogen men mänsklig varelse. Att visa sig svag är ganska starkt ändå. Intalar jag mig själv.

Så. Jag har hittat min akilleshäl, mitt livsaber som jag säkerligen får jobba med resten av livet. Att tagga ner i mitt moderskap. Att slappna av och inte ha så höga krav på min roll som mamma. Jag ger dem all min kärlek och då får de liksom lite av de där ocharmiga skrik- och panikstunderna på köpet, försöker jag tänka. Att visa känslor.

Tack mina älskade barn för att ni lär mig så mycket om mig själv. Varje dag. Min kärlek till er är evig och oändlig. Som hela himla universum.