Att hantera motgångar...

... har jag aldrig varit särskilt bra på.  Jag får en olustig oro i kroppen och en knagande känsla i magen och vill bara att allt ska ordnas upp NU! Men jag har trots allt övat upp min hudhårdhet lite grann. Livet lever med en.
Det är lustigt, förr innan vuxenlivet tog ordentlig fart så tog jag små vardagsproblem mycket hårt, kunde gräma mig över småsaker till atomer och det skulle oroas hit och analyseras dit. Detta trots att jag aldrig haft några stora livsavgörande problem, inga olyckor eller större traumatiska upplevelser i mitt då unga liv. Katastroftänkarnas drottning - det var jag. Stora A har fått stå ut med en hel del av min oftast obefogade noja. Han har lärt mig mycket, bl. a. att sätta saker i perspektiv och uppskatta det som faktiskt är bra här och nu. Alla får kämpa - bara olika mycket och de största kämparna är de som njuter av livet bäst, det är vad jag vill tro i alla fall. Till viss del är jag  fortfarande the Queen of Disaster men det är en liten stril av Mississippi i jämförelse mot förr. "Det ordnar sig", de där hemskt irriterande orden som Stora A präntat innanför min pannlob under våra 14 år tillsammans, de har fasenimej satt sig fast. Den där inbyggda oron ligger i släkten påstår min mor.
Jag tänker stoppa den här och nu. Med mig.