Ett avvikande beteende...

...det har jag ibland vid pressade situationer där jag inte vill tappa masken. Tappa masken. Det gör jag med råge - alltid när jag inte "får". I allvarsamma och jobbiga stunder tillsammans med andra människor så får min hjärna ibland PANIK. Jag har till och med fått skrattanfall i kyrkbänken på min egen farmors begravning. Fy fan. Idag när spänningarna släppte skulle  jag och Stora A in till "uppvaket" på sjukhuset där vår minsting väntade. När vi satt där i väntrummet bland ett par andra främmande och väntande anhöriga, då brast det för mig. Jag kunde inte sluta skratta. Ett sådant där förbjudet jäkla skrattanfall då hela kroppen guppar, tårarna rinner och man försöker kväva det med all sin kraft. Stora A satt givetvis bredvid och skämdes i vanlig ordning. Men jag såg att skrattet började bubbla upp på honom också. Det hela var väldigt skönt ändå på ett himla skämmigt sätt. Nu var det ju ingen som hade dött heller. Det var ju en fördel.