Siffran och livet

I morgon fyller jag 34 år. Man f ö r s t å r det bara inte. Jag stannade vid 25 och har svårt att tänka mig som en vuxen kvinna. Fullmogen skulle man kunna säga. Dock inte övermogen. Smaka på siffran trettiofyra. Låter faktiskt lastgammalt. Hur känns det sedan vid sextiotre? Jag hoppas att man kan få känna sig som den man vill vara och bli än tryggare och tillfreds med den man är än mer ju äldre man blir. Att få pusselbitar på plats och njuta av det nästan färdiga pusslet även om man fått banka dit några bitar med ren och skär vilja.
Jag älskar min tid i livet just nu. Man kan bli sentimental och tänka tillbaka på sin ungdom men samtidigt ha en till synes oändlig framtid framför sig som ingen vet något om. Man har ett förflutet men också flera oskrivna blad. Mitt i livet.