Att förlora

En av mina allra bästa vänner ska begrava sin pappa snart. Han gick bort från ett ganska kort men smärtsamt sjukdomstillstånd. För tidigt i ålder. Cancer. Såklart - känns det som. Ständigt denna cancer. När jag gick i lekis så insjuknade en tjej i just cancer. Jag kommer ihåg hur hon tappade sitt hår och kom med olika kepsar till skolan under de följande året. Jag kommer ihåg att vi pratade ganska mycket om det både i skolan och hemma. Hon klarade sig. Vi slutade klass 9C ihop.
Många och åter många cancerpatienter friskförklaras och kan leva fullgoda liv. Men med vilka spår lever man? Lever man då ett lyckligare liv och tar vara på det mer eller lever man med någon slags bitterhet? Det är säkerligen olika. Sedan har vi alla dem som förlorat någon kär i någon av de över 200 olika cancerformer som finns. Alla de som lidit och slutligen fått döden som sin befriare. Ung som gammal. Hur och var som helst i kroppen. Lömsk och hastig. Listig och långsam. Det är en av min största skräck i livet. Att någon av mina närmsta och Gud förbjude att något av mina barn skulle drabbas. Vill helst inte ta CANCER-ordet i min mun. Mina tankar vill inte snudda vid det, men fastnar där ändå. En konstig leverfläck, en knöl eller trötthet. Jag vet att jag inte kan oroa mig för det. Jag vet. Men mina tankar kan snudda vid de som drabbats på ena eller andra sättet.
Mina tankar går till dig min vän som visat en sådan oerhörd kärlek och styrka genom denna svåra tid. Din pappa kommer alltid att finnas med dig och på något sätt så är jag säker på att han känner allt du gjorde för honom. Du gav allt och fick sorg tillbaka.
Men kärleken övervinner allt. Alltid.