Nära ögat

I fredags åkte vi och badade på ett äventyrsbad tillsammans med 75% av de höstlovslediga familjerna i området. Men alla kom från bassängernas tjo och tjim helskinnade och rena. Glada i hågen och basturosiga knallade vi ner mot bilen. Då.
Söta S trillade på första trappsteget ner för den lååånga stentrappan ner till parkeringen, snubblandes över sina egna fötter. Jag såg henne störta neråt med huvudet före, men på något instinktivt vis så lyckades hon ta emot sig så pass bra att det "bara" blev skrap på händer och ont i knän. Det kunde gått mycket mycket värre. Under de där ultrarapida men ändå långsamma sekunderna såg jag brutna ben och ve och fasa en bruten nacke innanför näthinnan. Hjärnan jobbar på högvarv och försöker sortera vad som händer. Kroppen lamslås för ett par sekunder innan man instinktivt rusar fram till sitt allra käraste.
Det både fascinerar och skrämmer mig att det är så lite som står mellan olycka och lycka, som avgör hur ens liv blir. Man kan inte skydda sig själv och sina kära mot allt. Sunt förnuft är en nyckel. Ren och skär tur är en annan. Det skadar inte att ibland få stora skälvan och en gnutta dödsångest - det gör en tacksam och ödmjuk inför livet.
På darrande ben och tacksamhet till övre makter, ödet och turen åkte vi vidare i livet denna gång.