Vissa dagar...

...är allting på topp, allt flyter på och ingenting känns omöjligt. Andra dagar är bara sådana där då allting knyter sig. Det börjar med det ena och slutar med det andra. En eftermiddag kan kännas som en enda lång uppförsbacke med längtan till godnatt, medan en bara annan susar förbi som man försöker hålla fast vid för glatta livet och man vill bara dansa hela natten (nåja).

Det är lustigt det där hur vi människor påverkar varandra. Speciellt i en familj. Om någon är extra trött och grinig så smittar det som den värsta dagiskräksjukan. Tillslut känns det som om hela familjen spyr ut sina aggressioner mot varandra.
Idag var det Lilla A som började. Den oftast glada och bekymmersfria lill-tävan som mest nöjt hänger med på allt som livet har att erbjuda. Men inte idag. Hon skrek hela vägen från dagis. Skriket följde sedan med in när storasyster fladdrade iväg med en kompis. Sedan återuppstod det på toaletten när matrester skulle tvättas bort. Sedan när cykeln inte lydde henne. Också när mamman inte puttade tillräckligt fort, högt och snabbt på gungan. Vid hemgång - det högsta av skrik.
Likt drottning Silvia vinkade jag till alla nyfikna och soltörstande grannar på uteplatserna. Auf Wiedersehen. Stelt leende och med ögon som ville dra alla åt helvete.
Till slut brast det för Silvia som fräste till sin lilla skrikunge...just det...SLUTA SKRIK SKRIKUNGE! Applåd.
De nyfikna ögonen vändes bort mot blomsterrabatter och grillar. Jag sände mig själv åt helvete istället.
Sedan gick vi hem och kramades, skrek lite till, läste bok och jagade bort spindlar (stora som monster uppenbarligen)under sängen. Imorgon är en annan dag. Bland skrikmorsor och skruttungar.

För att skryta...

...så har mina joggingskor tagit sig ut från löpbandet. 6,6 km i blandad motvind igår. Det har nötts hål i mina joggingskor. Mina förra hade jag från högstadiet fram till barnafödande ålder. Intresset för att jogga har ökat med andra ord. Jag känner verkligen livet i mig när jag joggar. Efteråt alltså. Under tiden vill jag helst lägga mig ner och dö.
Bitterljuva löpträning.

Plantagen - a little bit of heaven

Igår var jag på Plantagen själv (efter minnet av föregående års besök...). Det var som att glänta lite på dörren till himmelriket. Årets första helgvårdag resulterade i hundratals så- och planteringssugna människor. Folk gick omkring som nyförälskade på moln, hejandes och leendes mot varandra. Ur våren föds vänlighet. Samt frosttåliga blommor.

Potträning

Söta S med armen om blöjlösa Lilla A:

-Jo, du vet när du känner att det killar lite i snippan, DÅ vet du att du är kissnödig och behöver gå på toa!

Jag behöver lära mig en hel del pedagogik från Söta S tror jag minsann. Söta systrar med överflödig mamma. Men jag är bra på att torka kiss i alla fall.

Heroin diaries

När jag ändå är inne i tipsartagen så kan jag rekommendera en ångestladdad självbiografi av Nikki Sixx från Mötley Crue. Otippat bokval från mig, minst sagt... En bok som både jag och Stora A gillar-för en gångs skull! Den är ångest på hög nivå men även en hel del humor. Me like. Ångest och humor är ju som handen i handsken. Man vill ju inte börja knarka direkt i alla fall. Inte bli rockstjärna för den delen heller. Men jäklar i mig vilka vilda drömmar jag får efter att ha läst den! Helt slut när jag vaknar...

Someone like you

Alltså. Mina kollegor tror nog snart att jag lider av vårdepression eller har ett krossat hjärta. Denna underbara körabiliregnlåt eller sittaframförbrasanmedettglasröttlåt eller jobbaframfördatornmedplågadmusikvideominlåt av denna superduktiga kvinna går varm innanför min stängda kontorsrumsdörr. Det är bara det att jag tycker den är så vacker så att jag får ståpäls. Lyssna och gråt en skvätt. Bra för själen.

Fredagsmys - från party till däckning i soffa