Vissa dagar...

...är allting på topp, allt flyter på och ingenting känns omöjligt. Andra dagar är bara sådana där då allting knyter sig. Det börjar med det ena och slutar med det andra. En eftermiddag kan kännas som en enda lång uppförsbacke med längtan till godnatt, medan en bara annan susar förbi som man försöker hålla fast vid för glatta livet och man vill bara dansa hela natten (nåja).

Det är lustigt det där hur vi människor påverkar varandra. Speciellt i en familj. Om någon är extra trött och grinig så smittar det som den värsta dagiskräksjukan. Tillslut känns det som om hela familjen spyr ut sina aggressioner mot varandra.
Idag var det Lilla A som började. Den oftast glada och bekymmersfria lill-tävan som mest nöjt hänger med på allt som livet har att erbjuda. Men inte idag. Hon skrek hela vägen från dagis. Skriket följde sedan med in när storasyster fladdrade iväg med en kompis. Sedan återuppstod det på toaletten när matrester skulle tvättas bort. Sedan när cykeln inte lydde henne. Också när mamman inte puttade tillräckligt fort, högt och snabbt på gungan. Vid hemgång - det högsta av skrik.
Likt drottning Silvia vinkade jag till alla nyfikna och soltörstande grannar på uteplatserna. Auf Wiedersehen. Stelt leende och med ögon som ville dra alla åt helvete.
Till slut brast det för Silvia som fräste till sin lilla skrikunge...just det...SLUTA SKRIK SKRIKUNGE! Applåd.
De nyfikna ögonen vändes bort mot blomsterrabatter och grillar. Jag sände mig själv åt helvete istället.
Sedan gick vi hem och kramades, skrek lite till, läste bok och jagade bort spindlar (stora som monster uppenbarligen)under sängen. Imorgon är en annan dag. Bland skrikmorsor och skruttungar.