Flora å fara

Idag hade jag och kidsen en helmysig dag i det gröna. Bara jag och dem. Jag kunde förnöjsamt fläka ut mig på en picnicfilt medan de hittade på den ena efter den andra förtrollande leken. Vi klappade och pratade med hästar, mumsade fika och snicksnackade bland (inte om!) blommor och bin. I slutet av vårt förlustande så sträckte mamman återigen ut sig på en liten pittoresk träbänk. Kände något som killade lite på benet och tittade till: GAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!

Den hade horn och hade sugit sig fast på min vad. Hela västra delen av staden hörde mitt illvrål, även mina töser. Rena rama Amazonas. Vi sprang till parkeringen. Pedagogiskt.

Varsågod skratta ihjäl er...

http://supermamman.tumblr.com/

Skammen

Fy in i sjutton hundar vad skönt det är med lite mörker å att få vara lite osocial. På sommaren slängs man hit och dit å ska träffas med än den ena och än den andra. Missförstå mig rätt - det är ju underbart! Men för en i grund och botten en ganska osocial tjej, så är det påfrestande med allt det där umgåset. Att få vara lite legitimt tråkig och hemmaråtta.
I lördags avslutade vi vår görgoa semester med en kräftskiva. Pricken över i:et. Grädden på moset. Cocktailbäret i drinken. Spyan i toastolen... Jo. Mamman fick kräftsjukan. Hoppsan. Det var mycket längesen en söndag tillbringades i fosterställning, gnyendes, gungandes, kallsvettandes och en svår skjutmigjagskaaldrigdrickmerihelamittlivmedavanceradlucköppning. Fylleskammens ångestdimmor tätnade i och med ett nytt slags dåligt samvete. En mors oansvariga handling. Några glas för mycket (inget hemskt hände och jag hade kul) och en bortkastad dag efteråt som belöning. -Mamma är du sjuuuk, små barnahänder strök den klibbiga mammapannan. Stackars stackars små töser med en sådan oansvarig mamma. Ve o ve. Då slår det mig. Om jag vore en pappa, skulle ångesten slagit lika hårt? Visst känns det mer ok att en pappa blir överförfriskad på en fest än en mamma? Visst skrattar man mer förlåtande åt en farfylla än en morfylla? Tål att tänkas på. Å ändras på. Det bästa är ju givetvis att hålla sina hästar lugna och inte dricka kopiösa mängder i närheten av barn - såklart.
Nu vill jag tillägga att barnen sov när föräldrarna surrade vidare inpå morgontimmarna. Så de missade både trill av stol,  dans på vingliga ben, fniss åt ingenting och sång utan slut. Phu! De belönades istället med mycket medgörliga ja-sägare till föräldrar dagen efter...

Har nyss skaffat Instagram...

Be safe

Jag är ingen spänningssökare. De som känner mig vet det mycket väl. Speciellt i fysiska, rent kroppsliga situationer.
Därför såg det ut som om att jag åkte den allra värsta superduper-g-kraftigaste bergochdalbanan av dem alla på kortet som snäpptes i av Gröna Lund under helvetesåket. Jag blundade så hårt att pannan blev dubbelt så stor, odefinierbar i ansiktet, munnen som ett streck och armarna hölls krampaktigt mot armstödet. Det var Nyckelpigan. De andra familjemedlemmarna hånskrattade åt mig och mitt foto. 4-åringen allra värst. Jag skulle gärna ha visat kortet här. Om jag bara hade använt min mobilkamera för att kopiera det svindyra fotot. Men det vågade jag inte.
Men på färjan vågade jag minsann att sova i överslafen! Det var det tveksamt att jag skulle göra för en sisådär 15 år sedan när jag och mina polare skulle kryssa över till London och det var min tur att sova överst. Då lurade de mig att man kunde spänna fast sig med remmarna som håller sängkläderna på plats. Sagt och gjort. Där låg jag i samma sovställning i ca 7 timmar tills jag vaknade av ett hejdlöst fnitter... Att ta det säkra före det osäkra.

Trygga hamnar och öppet hav

Än

Blickar tillbaka på min ledighet. Jag hade inga särskilda förväntningar, inga högt flygande planer. Det är då det blir som bäst. Som vanligt är det med blandade känslor man börjar jobba som vanligt igen. Tacksamhet för att man har ett jobb blandas med ledighetens retsamma sötma. Än är inte sommaren slut. Än tänker jag insupa lata eftermiddagar och njuta av kvällars skymning och doft.
Än finns mycket kvar.