Turn the tide

Vissa veckor...

Varför är det ofta så, att allting hopar sig i en och samma period? Oavsett om det är lycka, bröllop, sjukdomar, otur, födelsedagar eller fester. Veckan som gått har varit...hm, låt oss säga...intensiv. Med Stora A och jag varvandes på möten och jobb på olika kvällar och med vår yngsta dotters födelsedag mitt i, oj då förlovningsdag var det visst med, men den behöver man väl inte fira nu när man är gift eller hur gör man? Whatever. Vi firade med att tävla om vem som snarkade högst i alla fall. Jag gillar tempo, men gärna i ett sådant så att man kan prata och andas samtidigt utan att snubbla på benen i bara farten. Nästa vecka. Snigelfart.

Lycka

Vilken lycka! Systrarna B är bjudna på samma kalas, till världens bästa grannpojk. Vilken kalashelg-minst sagt. Under tiden ska ödlan öppna en bok och insupa lugnet för en stund.

Välkomna hem till ödlan!

Bestämma. Handla mat. Baka. Röda flammor på halsen. Pekande och viftande med stadig järnhand. Fnysande, fräsande och avhuggna konversationer. Uppspärrade ögon och frenetisk städning. Suckar och himlande ögon. Blängande långa blickar. Städa lite igen och duka fint med hungriga skakande armar. Kaffet? KAFFET då? Plingplong. Gästerna är här.
-Men heeeeeeeeeeej! Å va trevligt välkomna! Pass opp pass upp. Varsågoda! -Mer kaffe, någon?

Varför ska jag bli en sådan ÖDLA timmarna innan vi bjuder till kalas? Sätt dig ner och slappna av kvinna!

Kalasbrudar

Varannan dag

Jag är verkligen inne i en period då jag tänker mycket. Alldeles för mycket. På i princip allt. Analyserar och dömer. Grubblar och förlåter. När jag försöker koncentrera mig på något så svävar mina tankar iväg på allt och ingenting. Ena dagen känns allt fint, då man känner framtidstro, hoppfullhet och tacksamhet. Andra dagen är ingenting bra, det är som om något river i min kropp tills mitt hjärta blöder. Det river så mycket att jag hamnar i apatins menlösa grepp för en stund, jag försöker klämma fram tårar som brukade komma så lätt på mina kinder, men de förblir torra. Ögonen tittar på allt men ser ingenting. Min mun pratar men ingenting sägs. Min kropp rör sig men kommer inte framåt. Min själ vilar och går på tomgång en stund.

Jag sätter min tilltro till tiden. Tiden som läker så skönt. Tills man kan pilla bort sårskorpan.

Litet A fyller 3

Älskade mysunge

This is why Malliga Mamman inte gillar frukost på sängen