Lugnet före stormen

Grekisk sallad, grillat och gott i glaset. Behövs inte så mycket mer en lördag som denna. Njuter av en lördag utan planer för att ladda inför maj månad som står inför dörren. Maj en älskad månad men ack så hektisk. Kalasmånad. På alla sätt. Välkommen maj jag väntar dig med skräckblandad förtjusning.

Översköljd av en känsla

Igår när vi varit på badhuset och nött på gamla kalkavlagringar, så skulle resten av familjen in på Ica för att inhandla lite mut-godis (Söta S vill ALDRIG hoppa upp ur vattnet...phu). Jag själv satt kvar trött och hungrig på bänken utanför. Jag väntade i all evinnerlighet för att det tre sniglarna skulle få fart och bli klara. Började bli lite irriterad. Då.

Jag ser en stilig man med vackra ögon i kassan. Med sig har han en liten tös med silverhår och en lite äldre med guldhår. Sötbär. De står förväntansfulla bredvid sin far som väntar på att få betala. Jag ser att de pratar lite med varandra, de där tre. Tiden tycks stå stilla en smula, det känns som om allt går i slow motion. När pappan väl betalat så rusar tjejerna ivrigt till slutet av kassabandet för att inkassera sitt godis. Snabba som små vesslor.

- Kom nu så går vi!, säger de till mig där jag sitter på bänken med ett fånigt leende, tårfyllda ögon och en lava-varm känsla i kroppen. De märker ingenting som tur är. Verkar ju inte klokt att sitta där med brännande ögonlock mitt bland allt folk.

Tacksam. Det är vad jag är.

Googleicious

Vad mycket man var tvungen att veta förr! Eller levde man i lycklig ovisshet? Struntade man helt sonika att ta reda på en viss sak, ringde man en vän, använda man uppslagsböckerna? Jag kommer ärligt talat inte ihåg.
Hetsiga diskussioner om vem som har rätt är ett minne blott, när mobilen trollas upp och svaret på frågan klickeliklickas upp i ett nafs. Ingenting kan förskönas eller hittas på för svaret finns där svart på vitt mitt framför nosen. Tro mig att Google har räddat mig i mitt yrkesliv och i viktiga existentiella frågor som vilken kaffebryggare som fått bäst i test. Men lär man sig verkligen något? Fastnar det något där i våra googlegeggamojiga quickfix hjärnor? Snabba svar. Fortare glömska. Blir vi smartare eller dummare?
Men visst är internet en värld man helt klart inte skulle vilja vara utan idag. Imorgon får vi se.

GöteborgsGandhi

Jag har aldrig varit något jättestort fan av Håkan Hellström. Rent musikmässigt alltså. Men hans sätt att vara - vem kan låta bli att bli dö´kär i honom? Han är ju typ en Gandhi i Göteborg. Men med snyggare frippa. Är det någon mer som tänkt på att Håkan och Laleh påminner mer och mer om varandra rent musikaliskt? Jag tycker de påminner om varandra när de tar ut sina svängar. Den här låten är väl snart sönderspelad på radion, jag gillar den faktiskt!

Afrikansk munk

Let´s Dance frippa är numera inget problem för mig. Jag har köpt en "doughnut" till håret. Mycket bra. Ett tips är dock att montera ner fågelboet innan träning för där mitt i rumpskaket så kan munken helt sonika sprätta iväg. Kändes som om jag letade efter min toupé på golvet medan jag fick akta mig för galopperande afrodansdamer i trans. Transen och den dämpade belysningen räddade mig för någon större förnedring. Tror jag.

Urballad bilförare

Konsten att balla ur. Kan ni den? Jag är en professionell urballare. Jag kan bli så himla ocool som människa i vissa situationer som ter sig ganska "lugna" för "vanliga" personer. Som i lördags morse och jag tittade ut genom fönstret och såg ett vitt snötäcke och stora flingor piskandes ner från himlen. Snöoväder i april. Inte helt ovanligt för månaden. Inte heller helt ovanligt med riktigt busväder när jag - bilföraren med sommarkörkort, nattblindhet och hetsigt temperament - ska ut på vägarna. Bilen skulle rulla mot Stockholm och bara det gör att min nerver dansar jitterbugg. Jag började gråta (ja, jag säger ju det - ball, nej - ur, ja!) och ojade mig fram och tillbaka. Till slut tog jag mig någorlunda samman och satte mig och familjen i bilen och körde iväg. Det gick bra. Förutom att jag hade behövt 100 års sömn för att reparera alla sönderstressade celler i min kropp.

Så. Bilkörning har verkligen blivit ett problem för mig. Varför? Riktigt sådan här panik hade jag inte förr inför bilkörning i dåligt väglag och mörker. Jag har kommit fram till att jag är livrädd. LIVRÄDD att min familj ska förolyckas på grund av min bilkörning, så triggas min hjärna i gång och snälla NÅGON stäng av den! Pressen att ta oss från A till B - levande. Jag hamnar i en ond tankespiral som verkar omöjlig att ta sig ur. Samtidigt så blir jag förbannad på mig själv och det tror jag är tur för annars hade jag väl stannat hemma. Jag vill inte ge vika för den där rädslan även om jag verkligen psykiskt och fysiskt mår dåligt när jag kör i taskiga förutsättningar. Min stackars man är nog den mest härdade co-drivern och skulle klara Svenska rallyt i sömnen vid det här laget. Det borde vara han som har körkort.
Vet att jag borde ta tag i problemet istället för att skriva om det här. Jag undrar om det är någon annan som känt liknande panik över "triviala" saker som sådant här?

Näe, det är dags att blir ball. Eller i alla fall någorlunda normal.

Det stora i det lilla

De små lyckokänslorna.

*När ägget man kokar blir precis så där lagom som man vill ha det.
*När det blir en parkeringsplats ledig precis i rätt ögonblick.
*När en sådan där riktig favoritlåt som man glömt bort lite helt plötsligt spelas på radion.
*När man får ögonkontakt och ler samtidigt mot en mötande och helt främmande person.
*När man är extremt sugen på något gott och hittar en bortglömd chokladbit i skåpet.
*När man glömt bort pengar i en ficka och finner dem igen.
*När ens man tittar på ens partner eller vän och säger exakt samma sak i mun på varandra.