Ok. Dagens kedjebrev är ju inte lika jobbiga att skicka vidare som när man var liten och fick skriva 14 brev för hand. Nu är det bara klick klick klick och ut i cyberrymden till nära och bekanta. Lätt som en plätt. Men ack vad hatade de är av mig nu som då. Jag tycker att de är ett värdelöst tidsfördriv och ett helt meningslöst faktum. Visst kan det vara tänkvärda eller uppmuntrade ord som kommer i inkorgen ibland men oftast ger de bara en viss ångest, skuld och olyckbådande tankar om man inte skickar vidare. Igår fick jag ett slags kedjebrev på min hotmail.
Det handlade om Chris 3 år som blev dödad av sin far. En dikt om barnmisshandel och ett oskyldigt barns öde. Mina tårar trillade och jag fick en klump i magen. Brevet avslutades såhär;
"Läser du det här och inte skickar vidare ber jag för din själ. För annars måste du vara en hjärtlös människa som inte blir berörd av denna dikt".
Ok. Jag kan väl förstå syftet att motverka barnmisshandel genom att få folk att agera, tänka efter och protestera. Men just det här att ge människor skuld om man inte skickar vidare är jag bara så allergisk mot. Jag förstår inte vitsen.
Så kedjebrevet ligger i hotmail papperskorgen men dikten finns i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar