Mulliga mamman

Det är ju fantastiskt att man kan känna sig så bra inombords när man tydligen inte ser ut att vara i sina bästa dagar med zebrahår och allt.
Nu sitter jag och okynnesäter smågodis så saliven rinner. I ren jävla protest.

På jobbet;

-Men Emma äääär duuuu graaaavid!?!!!!!
Jag stannar upp mitt i en rörelse och känner jorden rämna för mina fötter. Gravid? Jag? Vem?
Jag ler mitt bredaste leende i ren chock.
-Neeeej då! Går vidare. Som en zombie.
Inom loppet av två år har jag för i helvete burit och pressat ut två 3-kilos klumpar genom mitt söndersargade sköte. Mitt skinn på min mage har tänjts ut till bristningsgränsen därav bristningar långa som kaknästornet. Jag har fortfarande putmage, löst skinn och lägg till hängpattar. Men nej. JAG ÄR INTE PÅ SMÄLLEN. Jag är bara lite halvfet och och slapp i skinnet. Och vet ni vad? I don´t care-bara lite. En gnutta.
Vad är det med folk som inte kan hålla kvar tanken vid just en tanke, utan bara måste häva ur sig allt som passerar hjärnbalken? Och det där med att vara gravid är ju jävligt känsligt alltså. Man kanske inte vill ha barn, eller nyss fött och bara hatar sin still to be-putiga mage, man kanske har svårt att få barn, man kanske har fått 10 missfall på raken osv. osv. och får höra;
Är du gravid? Så detta är en bedjan från mig till er. Tänk efter före.
Jaha. Imorrn ska jag ringa en plastikkirurg för fettsugning, en personlig tränare, en dietist, en hypnotisör samt en terapeut. Till mig? Näe. Till min kollega(praktikant) såklart!