Långt om morgontrötta tankar

Min sovmorgon avslutades abrupt av ett ihärdigt tauppmignuuuu-skrik. Hoppar upp ur sängen med mina modersinstinkter och sovsvullna ögon och lyfter upp Lilla A från spjälisen 06.25. Gode gud låt henne somna om. Slumrar till lite och vaknar igen 10 minuter senare att någon drar i min näsa och skrattar. Då kommer jag på i mitt bittra sinne att det ju faktiskt var MIN sovmorgon enligt avtal. Sneglar mot Stora A som snusar högt men samtidigt inte verkar ha några som helst livstecken. Irritation bubblar inom mig men samtidigt säger förnuftet mig att; Det kommer att ta minst 10 min att få Stora A att vakna ur sin koma. Under tiden kommer Lilla A att tappa tålamodet, börja skrika och väcka Söta S och den ljuvliga söndagsmorgonen kommer att sluta i en Norénpjäs med surt efterspel mest hela dagen. Som den ansvarsfulla mor och levnadspartner jag är så stiger jag upp. Nu sitter jag här och funderar på jämställdhet i allmänhet.

Nuförtiden ska och bör ju ett förhållande vara jämställt. Innan man får barn är det oftast inte något STÖRRE problem. Visst kan det uppstå konflikter och viss bitterhet men det är INGET mot när man förökat sig och har en eller några till att älska, sköta, föda och städa efter samtidigt som man ska förverkliga sig själv, socialisera, jobba och hela den biten. Då kommer bitterheten krypande som en fuktig dimma om ens hjärta. Det ska helst vara millimeterrättvisa i allt som hör till familjens och hemmets skötsel.

Detta tror jag kan skapa en falsk illusion över hur det ska vara. Allt kan omöjligt vara svart eller vitt. Går allt man gör jämföras och vägas mot vad som är rättvist eller inte? Jag tror att kvinnor av idag ofta låter den där jäkla bitterheten och tankar om orättvisa ta ett alldeles för krampaktigt tag om ens hjärta och sinne. Det som får en att tvivla om allt och undra varför man egentligen föll för mannen framför sig vid matbordet. Det skapar tillslut en känsla att vara illa behandlad och tillslut så mycket avsky för hela sin parrelation att en separation är enda utvägen. Vad jag vill säga med detta?

Med risk att låta som en bakåtsträvare och ickefeministisk...men försök att se lite mellan fingrarna om din man inte går upp lika många gånger per natt som du eller inte hör när er lilla unge skriker likt en alarmsignal så grannarna vaknar. Han kanske lägger i fler tvättar eller klipper små små barnanaglar oftare än du? Jag själv kämpar med dessa tankar och känslor mest varje dag. Försöker lägga fokus på att bara vara, istället för att tänka mig fördärvad på den där rättvisan, vare sig den finns eller inte.

Förr kan jag tänka mig att kvinnan hade sin roll gjuten för sig. Man skulle ta hand om barn, man och hem och efter drygt 10 år hemma börja jobba igen och då samtidigt ta hand om allt i hemmet. När barnen sedan blir utflugna kommer bitterheten som lagrats inombords under 20 år och man blir deprimerad och ARG.

Frågan är ju då om det är bättre att ta fajtas med orättvise-känslorna idag eller om 20 år? Eller aldrig? Mina slutord;
Kämpa självklart för jämställdhet i stort och smått. Acceptera aldrig en neandertalare, men se mellan fingrarna och bli lyckligare! Nu ska jag sparka upp Stora A. Gissa vem som ska sova middag idag?