Jag och Stora A har varit förlovade i 10 år. Vi har varsin yttepytte superslim förlovningsring i guld. De billigaste guldringar man kunde hitta på Guldfynd men jag tyckte att de var oerhört fina. Vi skulle åka till Santorini och byta ringar och det var underbart - verkligen. Sedan dess har ringen suttit där på ringfingret, med några undantag från de stunder då den studsat mot golvet i ren ilska i något av våra Norén-dramer. Såhär ett decennium senare känns den väl inte riktigt lika up-to-date rent utseendemässigt och dessutom använder jag ALDRIG andra guldsmycken. För några veckor sedan gjorde jag ett experiment, nämligen att låta ringen ligga hemma. Vår kärlek är ju densamma ändå tänkte jag. Men ack vad jag bedrog mig. Det kändes naket och kalt utan den där lilla futtiga ringen med stor betydelse. Dessutom fick man ett och annat utrop -Vavavava va iiii...har du tagit av dig förlovningringen, veochfasa, vadharhänt, skanigåisär ååå va häääänderhjääälp!!! osv osv. Så nu sitter den på mitt finger igen, ful eller inte...den är en del av mig. Vad vill jag säga med detta? Ingen aning, bara att jag kanske är lite giftassugen såhär på vårt tionde förlovningsår. Kanske. Lite.
Parantes 1. (och nej få inte upp några förhoppningar. Det blir inget bröllop inom snar framtid då vi ju ungefär är lika panka som under våra ungdomsdagar, eftersom Stor A,s A-(helvetesjävla)kassa sjabblar med hans 20 års surt intjänade ersättningspengar)
Parantes 2. (och nej detta är inget tiggar-inlägg)
3 kommentarer:
Jag tycker mycket om hur du skriver! Du har talang, måste skriva en bok,ja jag menar det :)
Tack Marieta, kul att du läser min virriga blogg :)
Har ni varit förlovade i tio år nu!? Då är det absolut dags för giftermål tycker jag! :-)
Kramar
Skicka en kommentar