Emma filosoferar

Flytta hem eller inte? Jag och Stora A är som vanligt kluvna. Ibland önskar jag att vi var sådana människor som hade allting klart för oss. Det är nog det enda som vi är riktigt lika med...det där flummeriet (nytt ord i Svenska Akademiens ordlista sedan 2009). Ett fantastiskt mirakel är det att vi kom till skott och faktiskt gifte oss och självklart är inte heller vårt vackraste i livet, barnen något fall för flummeri.

Ibland känns det som det enda jag vet är vad jag heter. Det här kanske låter hemskt i mångas öron, en jag har aldrig riktigt brunnit för något. Självklart har jag många intressen (fika etc...)men jag har aldrig haft några direkta "karriärsplaner" och ibland känns det som jag bara följt vinden dit den visat. Jag kan bli lite avis på människor som vet sedan utkomsten från mammans kropp vad han/hon vill göra, hur han/hon ska komma dit och sedan är i mål redan innan 30 års ålder.
Visst jag kanske är en oambitiös latmask i grund och botten, men jag har kommit på något bättre. Jag - en livsnjutare?
Det låter i alla fall mycket bättre. Jag har som livsmål att må bra.
Innanför och utanför skalet.

Alla kan inte vara entreprenörer. Jag gick en sk "entreprenörs"utbildning, Kulturturism, som jag trodde/tyckte jag var extremt intresserad av. När de började prata om eget företagande, idéer och projekt så fattade jag ingenting. Att inspirera och komma med idéer på det sättet är inte jag. Jag är en sådan som utför andras idéer och är nöjd med det. Ibland känns det som om det skulle vara något fult att känna så. Att man "måste" vara driven i allt man gör och är. Självklart uppskattar jag att ha eget ansvar och inspirerande arbetsuppgifter men allra främst lägger jag mest vikt vid att verkligen trivas på jobbet och att hinna ha en härlig fritid. (Tro mig jag vet hur det är att vantrivas på sitt jobb - byt för sjutton om du inte trivs och ett nytt liv ska öppna sig. Men det är en helt annan historia.) Jag har aldrig förstått hur man kan välja att jobba framför att vara ledig! Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen att jobba men jag tycker inte att det är det viktigaste i mitt liv(förutom pengarna man får för att faktiskt kunna leva-haha).

Vad jag vill säga (tror jag) i denna flummiga text är att ta det lugnt och tagga ner alla ni som känner er osäkra på vad just ni vill fylla era liv med. Det löser sig och allt faller på plats så småningom. Känn efter vad som gör DIG lycklig. Ta bort rastlösheten och acceptera att alla bitar kanske inte lägger sig samtidigt, men det är väl det som är livet? Ett pussel. Det är jättebra att peppa ungdomar att få en bra utbildning och en vilja att göra något med sina liv. Men man får väl för den sakens skull inte glömma bort själva livet i sig. Man fokuserar så mycket på resultat. Jämförelsesjukan härjar fritt och det gäller att sprita händerna noga noga för att inte drabbas.

Jaha. Hur ska vi göra nu då? Stanna eller flytta? Äsch jag sträcker väl upp fingret sådär nonchalant i luften och ser vart det drar.