Dag 02 - Min första kärlek

Min första kärlek var Pär, vårat dagbarn. Fastän jag var så liten, så minns jag tydligt när hans mamma skulle hämta honom vid dagens slut. Jag tok-flippade och gick till attack (det är tyvärr sant) mot hans mamma och jag vägrade släppa iväg honom. Inte många charmpoäng till mig då, men det var nog min allra första kärlek.

I klass 9 dök min första "riktiga" kärlek upp. Jag var allt som började på O. Oerfaren, osäker, osnygg, orolig och osmidig. Han gillade (förstås) att spela gitarr, så jag önskade mig just det intrumentet i 15-årspresent. Jag satt på mitt flickrum och övade, ylade och skrev egna låtar. Sedan gjorde jag det. Ringde. Presenterade mig för min hemliga kärlek och spelade upp mina egenskrivna låtar. Vi snackade ett par gånger i telefon efter det. Men i skolan var jag en flugskit på kissgula väggar, mina ögon vågade inte möta hans och mina läppar förmådde inte ens att säga hej. Jag var så förskräckligt kär i denna människa. Blir ganska stolt och full i skratt när jag tänker på att jag trots allt vågade ringa och göra en så ohämmad sak som att spela sina egna låtar-haha!



Är grannpojken Lilla A;s första kärlek? Verkar minsann så.