Hjälp av sommaren

Jag är livrädd för att vara olycklig. När jag börjar känna mig mer eller mindre nere sätter rastlösheten in. Beslutsförmågan som vill göra allt bättre igen. Det är något som drar och sliter i mig. Jag vill riva upp hela världen och sätta allt på sin spets. Förändra och röra om eller kanske rätta till.

Men när något helt oförutsett sker och man får ett lass med sorg och ilska som en kalldusch över sig, då orkar man inte göra sin egen lycka för ett tag. Chocken. Allt liksom stannar runt omkring, man tittar ut från fönstret och ser barnen leka, liv och rörelse omkring en men man är bara stum. I hjärna och hjärta. Man ser läppar röra sig men man hör inte vad som sägs. Benen känns som ett tungt ok att dra efter sig. Att göra en inköpslista till veckohandlingen känns som högskoleprovet. Att då samtidigt vara stark och stöttande är som att vara Spindelmannen utan nät. Dåligt jäkla skyddsnät. Att se sin älskade fylld av sorg och vrede är som att dö en smula själv. Maktlösheten. Men allt blir bra. Sinom tid. Livet känns alltid lite bättre i sommarskrud.
Sommar-ta våra händer och hjälp oss lite grann.