Vi var och fikade på hennes favvocafé i stan. Vi fikade och pratade...blablaskrattblablatjoochtjim...och vips så låg hon i fosterställning på golvet med sina vita capribyxor. Som den goda dotter jag är så...brakade jag loss i det senaste halvårets största och kanske på sin höjd 2:a skrattanfall.
Medan jag skrattade så tårarna sprutade, så tittade mina stackars barn med chokladboll i mungiporna på sina vidöppna munnar, skiftande på sin hysteriska mamma och sin kvidande mormor på golvet. Ett uppmärksamt cafébiträde hade sett kära mors rumpglidarrutschkanefärd från soffan till golvet och gav henne en hjälpande hand och en tröstande klapp på axeln. Tröstklappen var nog med tanke på mig, den osympatiska dottern som kippade efter andan istället för att hjälpa sin egen mamma i nöd.
Nu. Kramp i magen efter återkommande skrattanfall på grund av fantastiska minnesbilder. Kan inte sluta skratta. Tack älskade mamma för att du offrade en ond höft för min skull. Precis vad jag behövde.
1 kommentar:
Haha, jag skrattar högt när jag läser ditt inlägg! Jag förstår att du inte kunde hålla dig för skratt i den här situationen - stackars din mamma, men det här är precis min humor! :-)
Skicka en kommentar