När jag ser Söta S och Lilla A tillsammans, lekandes, skrattandes och busandes, då brusar det av ömhet och tacksamhet i mitt hjärta. De bråkar såklart, en hel del, syskonkärlek innebär tvära kast mellan osämja och oskiljaktig vänskap och föräldrarna drar sitt hår och trippar på sinnesrandens gräns. Vad jag har märkt allteftersom de blivit äldre, är att när det verkligen gäller, vid oförutsedda "faror", nya saker och bråk mellan andra, då finns de där för varandra oavsett om det luggats och tjyvnypits 2 minuter innan.
Idag t ex tappade jag humöret totalt på Lilla A som bara ville busa vid matbordet då vi hade bråttom iväg efter middagen. Jag skrek. Lilla A:s lilla bulliga underläpp darrade och jag lämnade barnen själva vid bordet, medan jag gick in på toa för att andas och tagga ner några hekton. När jag kom ut så tröstade Söta S sin lillasyster, pratade lugnt med henne och strök henne över håret.
Mitt hjärta.
Eller som den gången Söta S skulle rymma en kväll och Lilla A blev heeeeelt förtvivlad och kom snyftande och deklarerade att hon minsann inte ville vara utan "tooorayyyster" och hjärtskärande kastade sig efter sin sura syrra som var på väg ut genom dörren. Hon stannade såklart och de båda kramades filmiskt i hallen.
Mitt hjärta. Mina hjärtan.
1 kommentar:
Åh, sitter och blir lite rörd så här en vanlig måndagsmorgon. Underbara döttrar du har! :-)
Kram
Skicka en kommentar