Att känna efter själv

Nu bubblar det i mig. Sådär är det allt som oftast. Skrivtorka i veckor och sen. Vulkan.

Jag vill skriva om sunt förnuft. Jag nämnde det i förra inlägget och det började mala i huvudet på mig. Vart i sjutton gubbar har vårt sunda förnuft tagit vägen? Det har blivit extra påtagligt när man har fått barn. Alla potentiella risker och faror man helt plötsligt ser. Har nog också med ålder att göra. Man inser att odödlighet finns helt enkelt inte. Dödligt levande är man.

Jag tänker på tiden innan den multifunktionellaübersupersäkra barnbilbälteskuddens införande i våra liv. När ungar skumpade och tumlade runt bäst de ville baksätet i en gammal orange Volvo. Innan cykelhjälmen. Innan lär-dig-gå hjälmar och solskydd.När halvfabrikat var en skänk från ovan. Var man kanske lite lyckligare då? Innan all denna medvetenhet fanns.
Ibland kan jag få känslan av att vara lurad. Att man är en bricka i ett spel och att det är någon som spelar på ens känsliga och ängsliga strängar. Jag menar absolut INTE att dessa saker är något dåligt, tvärtom! Men jag kan få känslan av att allt går så till överdrift ibland. Att leva i en skyddad verkstad.

Vi kan idag ta reda på precis allt. Själva. Bäst-i-test- narkomaner är vi och tusen våndor när bilbarnstol ska köpas, sin research-trip till trots. Magkänslan är upptryckt till halsen och förnuftet kvävs till ingenting. Ångest i allra högsta grad när färdiga köttbullar smygs ner i stekpannan och tankar på framtida cancer när solskyddet smörjs på. Hudcancer vs okänd framtida cancer. För att inte tala om mobilstrålning och om alla gifter i kläder.

Vad jag vill säga med detta är att medvetenhet är bra. Men sunt förnuft och inre magkänsla är bättre. Ibland blir det helt enkelt information overload. I alla fall för min del. Det slutar bara i ångest. Det är då man slår av datorn, stänger igen faktaboken och Aftonbladet.
Andas och lyssna. På dig själv.