Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva detta inlägg. Känner mig fladdrig. Jag har nyss gråtit en skvätt över ett Facebook-inlägg som spridits och delats under det senaste dygnet. En pappa som förlorat sin lilla dotter i cancer. Efter några månader av sorg och halvtidssjukskrivning så meddelar Försäkringskassan att han är utförsäkrad. Att slå på den som ligger.
Jag är så till vida trött på den här "ensam är stark"-mentaliteten som genomsyrar Sverige idag. Jag är trött på ett känslokallt system som gör svaga svagare och rika rikare. Jag är inte vidare politisk av mig. Är värdelös på att argumentera och debattera. Jag vet knappt vart jag står rent partipolitiskt. Men en sak vet jag. Hjärta går före pengar. Hjärna före girighet. Ödmjukhet framför allt.
Hopplösa människor som ser sin chans till att utnyttja system kommer vi aldrig att komma ifrån. Men är vägen till jakten på dessa "utnyttjare" värd att kantas av oskyldigt utstötta? Liggandes i diket och sparkas på.
Jag förstår att det är svårt att hitta ett system som är rättvist. Men gång på gång har Försäkringskassans system visat grava brister de senaste åren. Hjärtat snörps åt. Var finns medkänslan och sunt förnuft?
Sakta förvandlas vi till framtidens robotar med pengar, status och stress som ledord. Hårda som sten och med skygglappar på. Själv är bäste dräng. Ensam är stark och att visa sig svag gör folk illamående. Psykisk ohälsa ökar, men ingen erkänner att man mår dåligt. Var det så här vi ville ha det?
Nu ska jag sluta innan jag fladdrar ännu mer. Nu ska jag be till övre makter av något slag att låta min familj och jag själv få vara friska i evigheters evighet.
Och ni. Glöm inte att ta hand om varandra. Tänk på vad som verkligen betyder något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar