Synd på en sådan rar helg

Håhåjaja. Malliga mamman är sjuk. Huvudet bultar, kroppen är loj (dock inte på något skönt sätt), näsan rinner och bröstet känns tungt. Lite frossa och lite svettningar om vartannat som extra krydda. Nu är det helg och det känns extra extra visset att vara låst vid hemmets sönderliggande säng (inte av de orsaker man skulle vilja utan sönderliggande av onda leder, snor och svett) Sol är det ute också för att spä på min ångest. Två sällsynta novemberdagar med sol, då ska jag ligga sjuk och middagsgäster skulle vi haft ikväll också. Min familj har flytt fältet, helt förståeligt, hur ska någon stå ut med mig när jag inte gör det själv? Skjut mig.

PS. Jag vet att det inte på riktigt är synd om mig. Bara lite.