Hujedamej vad snurrig och förvirrad man kan bli. Man ÄR. Iallafall jag. Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Vad man ska tycka eller tro. Åsikter, nyheter och allmänna upprop sprids i en hiskelig fart - på gott och ont.
Många i min närhet, människor jag älskar och ser upp till är missnöjda med Sveriges invandrarpolitik. Så även jag. Men ibland blir jag skrämd över hur grundkänslan för alla människors lika värde verkar...suddas ut. Att rädslan över ett "nytt" Sverige tar över viljan att hjälpa människor i nöd. Krig, fattigdom och svält är ett faktum i världen. I vårt land sprider sig barnfattigdom och klassklyftorna ökar, orättvisor osar tätt bland oss. MEN. Vi är förhållandevis trygga. Vi HAR ett ganska välfungerande skyddsnät. Ibland fäller jag en och annan tår och knyter en näve när jag läser om felaktiga försäkringskassebeslut, stress och vanvård inom äldreomsorgen, orimliga sparkrav inom skola och omsorg och om familjer som inte har råd att fira jul.
MEN att sätta saker i perspektiv kan ibland vara till ens fördel. Barn dör i krig, människor förföljs och hotas till döden på grund av sin tro eller politiska åsikt och VÄRLDEN är helt himla orättvis. Att kunna sätta sig in i en annan människas öde och liv kan också vara till ens fördel.
Även att se längre än näsan räcker.
Vi bor i ett riktigt "medelklass Svensson-område", ett område jag trivs och känner mig trygg i. Nära till stan men ännu närmre skogen. Grannar man känner och med en skola och några förskolor. Även nära ett av de största invandrartäta bostadsområdena i stan. Det är en markant gräns mellan oss. Vi och dem. Det är så jag känt. Nu när Söta S har börjat skolan så har det blivit lite annorlunda. Barn från det andra bostadsområdet går i "vår" skola. Vilket jag inte trodde skulle ske av någon anledning. Det går nog fler barn med invandrarbakgrund i hennes klass än "ursprungssvenskar". Jag ska ärligt erkänna att jag först blev lite skrämd. Ganska mycket faktiskt. Det är ju så det är. Man är lite rädd för det "främmande". Jag kunde ju inte ens uttala namnen på min dotters klasskamrater! Nu vet jag bättre. Barnen beter sig som vilka "svenneungar" som helst och föräldrarna är rara, arga, kärleksfulla, irriterande, högljudda, blyga, trötta, glada och tysta - precis som "svennepäron".
I vår lågstadieklass när jag var liten så hade vi en färgad flicka. Hon var adopterad. Min kontakt med invandrare var nästintill noll tills jag började gymnasiet. Söta S ser ingen skillnad på sina klassisar. Hon har lärt sig ett och annat kurdiskt ord och är mycket intresserad av olika språk (de lär sig lite teckenspråk också - wow!). Detta är inget konstigt för henne. Det är så det måste börja. Vårt nya Sverige. För nytt är och kommer det att bli vare sig vi vill eller inte. Förändringens tid är ett faktum och jag sätter min tilltro till våra barn. De kommer att ha mer vett än oss. Det är jag säker på.
Sverigedemokraterna skrämmer mig inte nämnvärt. På ett sätt så har de öppnat upp debatt angående Sveriges invandrarpolitik. Den debatt som officiellt varit tyst så tyst. Att folk öppet vågar diskutera invandrarpolitik ser jag som något bra. Låt alla vädra sina åsikter utan att låta småsintheten och smygrasismen ta över folkvettet. Att hjälpa andra behöver inte försämra eller förändra vår egen levnadsstatus, våra traditioner eller framtid. Blunda inte för problemen men se också möjligheterna.
Som den icke troende Svenssonmorsan jag är så vill jag passa på att förmedla ett bibliskt budskap. Behandla din nästa som du själv så som du själv vill bli behandlad. Hur vill du att vårt Sverige ska se ut i framtiden? Känn med hjärtat.
Följ länken nedan och läs någon tänkvärt. Jag blev själv upprörd över pepparkaksgubbe-historien först. Att fokusera på rätt saker kan vara en fördel. Att ta reda på fakta en annan.
http://carnebro.se/blogg/internet/tintin-pepparkaksgate-och-disney-rena-tomteverkstan/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar