Muskelmorsan med mjuk midja

När jag var i 20-årsåldern så kändes det här med träning helt oväsentligt. Jag har aldrig varit någon hurtbulle och har alltid föredragit att sitta svår i soffan sippandes på ett glas rött.
Under 10 års tid så tränade jag endast högst sporadiskt och med ganska stor vånda. Det var först efter födseln efter mitt andra barn som jag började fundera på det här med hälsa och motion - ordentligt. Vikt har alltid varit ett ointressant ämne enligt mig, men det var väl i första hand för att jag helt enkelt inte behövde bry mig om det direkt. Kroppen skötte sig ganska bra ändå. Men efter en eller flera graviditeter så sitter saker inte längre där de "ska" (för många, inte alla) och skinnharpa spelas på tätt ackompanjerad av gäddhäng och vips så har rumpan skumpat ner till knäna. Antar att ålder och lojhet spelar in en hel del också. Men när man börjar märka att kilona smyger sig på efter år av efter slapp, sipp och soff så kände jag att spellusten till skinnharpan tagit slut.

Redan för ett år sedan började jag ta tag i min träning på allvar. Jag och mitt träningskort knatade i väg och testade på lite olika grejer. Började jogga var och varannan dag och tänkte på vad jag åt på veckorna. Mitt mål var att gå ner mina då dryga 3års-after birth kilon och få upp konditionen rejält. Kilona? Näe inte rasade de som jag hade sett inför mitt inre... Vilken besvikelse! Fan. Du bygger ju muskler sa folk. Hm, visst men skinnharpan med den obefintliga midjan fanns ju kvar. Men jag höll i träningen ändå, vinter som sommar, kämpade på och var ganska glad ändå. Blängde åt vågen och struntade i den.

Nu då? Jag kan inte tänka mig ett liv utan träning. Jag hoppar till när jag skriver orden. Va? Jag?!? Det är inte längre ett måste, det är ett nöje - väsentlig skillnad. Jag älskar att rensa skallen och köra fullständigt slut på mig själv, göra framsteg och orka mer och mer. Att testa på olika träningsformer och känna hur de är bra på olika sätt för mig. Träning är den bästa medicinen för mig som är en  tänkande person med en känslig själ (jaja, nervig), att få göra av med negativ energi och få endorfinkickar som gör att man känner sig BÄST.

Vid årsskiftet nu så drog jag fram den där gudsförgätna vågen igen och upptäckte att de kanske 3 kilona jag ändå lyckats gå ned hade gåtts upp igen efter julemat och julegodis. Nu jäklar! Började med gammal hederlig kaloriräkning (boring, jag vet, men med dagens teknik genom appar etc. så går det lite lättare). Då fick jag ju se svart på vitt att jag övergödde mig själv under veckosluten. 3 av 4 dagar i veckan göttade jag mig alltså som om det inte fanns någon morgondag. Att inse sanningen. Inte lätt. Men nyttigt ibland. Nu har jag gått ner 5 kg på 11 veckor, ingen raketfart direkt men ändå. om jag lyckas gå ner 5 kg till så blir jag mer än nöjd. Men om jag INTE gör det så spelar det ingen större roll, vetskapen om att jag KAN är tillräcklig på något vis och jag tänker inte vända ut och in på mig själv för att komma i några gamla jeans.

Vad jag vill säga är att alla kan ändras. Den mest rotade soffpotatisen kan bli en träningsglad människa. Tro mig. Fast varför skulle ni? Jag har aldrig trott på det där snicksnacket...men nu vet jag bättre. Mitt tips är att prova på så mycket olika träningsformer som möjligt, idag finns det något för alla, det gäller bara att hitta det man tycker är roligt! Att variera sig, gå till gruppträningen eller löpspåret och GE ALLT, att halvstudsa som ett annat mähä (=jag för 10 år sedan) blir man vare sig lyckligare eller starkare av. Hur man får tid? Man tar sig den som till allt annat. Min käre man har unnat mig det här och låtit mig smita iväg många kvällar (han tycker eventuellt att det är skönt med lite egentid...) och han belönas med en gladare och piggare fru. Jag har hittat pass som går lite senare på kvällen, då slipper man dåligt samvete för barnen som ändå ska gå och lägga sig. Allt går bara man vill.

Skinnharpan? Still going strong men med ett mycket finare sound.