Cold feets

Apropå tofflor så har Stora A skaffat sig ett par tofflor. Inte för att hålla värmen-nej då, utan för att kyla fötterna. Har jag nämnt att Stora A inte riktigt är som alla andra ibland? Hans fötter "brinner" om nätterna och vi alla (läs jag) har drivits till vansinne av hans stånk, stön och panikviftningar med båtarna mitt i natten. Jag ammar hellre 5 ungar på raken, 5 timmar i sträck i 5 år om nätterna än att utstå hans kvidande urtidsläten i ren frustration. Men så hittade han dessa mirakeltofflor på Coolstuff.se, som innehåller små små körsbärskärnor som stoppas i frysen ett par timmar innan läggdags. Nu sussar han sött med svala fötter och jag med mina varma fötter som hellre trivs i ett par varma duntofflor. Godnatt!

Tjyvunge

Vem är det som har tagit mina tofflor?

Fotbollsproffs eller pizzeria

Att inte vara speciellt sportintresserad är lika med att vara socialt handikappad. Jag vet inte vad de senaste stjärnorna i vinter-OS heter och jag vet inte vilka fotbollslag som hör till vart och vad spelarna heter och gör. Vad värre är att min partner in life minst är lika ointresserad som jag, vilket gör att jag inte kan få någon snabb sammanfattning över dagens sportläge i världen. Inget att snappa upp i förbigående vid matbordet för att sedan briljera med på lunchrasten i hopp om att folk ska tro att jag har koll. Det är knappt så att jag törs säga att Stora A AVSKYR fotboll mer än att rengöra toaletten eller att han tror att Zlatan är Uzbekistans premiärminister eller alternativt stadens nya pizzeria...

Ett mirakel

Lat, bekväm, omotiverad, trött, oinspirerad, oambitiös och sa jag lat? Men nu har jag köpt en ny soffa och laptopen har självläkt (stora A blev lite arg på Malliga mamman en gång och drämde locket med hela sin neandertalar-kraft och det blev svart i circus 2 mån, men efter lite vila i garderoben fungerar den nu igen-ett MIRAKEL) so here I am med noll besöksstatistik, tusen ord och två håriga ben.
Om det har hänt något de här 4 månaderna av total bloggtorka? Njaaeee, inte mer än att jag under senhösten lidit av ny-på-jobbet koma med självförtoendesvackor, svettattacker och extrem trötthet. Dessutom har Stora A blivit av med sitt jobb sedan i januari-så visst lite omtumlande har det varit för oss båda-men nu känns det riktigt bra igen (eller ja, för mig iallafall, kanske inte för Stora A som har en orolig hönssambo som oroar sig för att han ska få taskigt självförtroende och börja gå i nätbrynja med en mellanöl som sin bästa vän i sitt nya arbetslösa liv) Barnen mår bra och de är som hund och katt men samtidigt som ler och långhalm. De älskar att bråka, leka och kramas med varandra. Syskonkärlek.

Malliga mamman har alltså återuppstått. Halleluja eller nåt.
Här är jag iallafall.

Hjärndöd

Jag sitter och pillar på min armbåge. Där är huden liksom död. Jag kan dra i armbågens hud så att den stannar kvar i en liten flik. Äckligt.
Det är mest sånt där som jag funderar på nuförtiden. Armbågshud och annat. Ifall ni undrar. Jaha? Ni tycker jag är konstig? Suck. Vad har hänt med min bloggeribloggera-inspiration? Vavavava? Död hud...det här funkar inte. Inspiration tack.

Världens bästa Ane

Jag och my dear friend har varit och sett och hört Ane Brun.
Det var kjempegreit.

Det går bra

Första dagen på jobbet i torsdags kunde startat bättre-rent utseendemässigt alltså.
Varför har ingen talat om för mig att lämna två små barn på dagis under tidspress är ett marathonlopp utan vätskepaus? Att dessutom hinna göra sig själv lite snyggare på morgonen är ju ett helt annat lopp. Lilla A har redan hunnit äta upp en halv kajalpenna och petat fingrarna i hårtorken. Allt medan Söta S utövar terroristattacker i form av skavigåsnart?skavigåsnart?skavigåsnart? Eller. NÄJ!Ja, vill ju ha KJOOOLKJOOOLKJOOOL! Givetvis när alla Hate Hello Kitty kjolar ligger i tvättkorgen.

Så när jag kommer inflåsandes på nyjobbet och går på ett första nervöst toalettbesök möts jag av en KATASTROF.
En cerisefärgad tunika med största sortens LP-skivor under de arma hålorna. Jag får ta på mig min stickade kofta för att de inte ska synas och därav tilltar svettningarna. På min 30-åriga hy har stressplitor av högsta klass poppat upp. Håret. Ja håret. Jävla hår. Kajalstreck under ögat. Alltså ca 1,5 cm under ögat. Strecken ramade perfekt in de redan väl markerade och skuggade PÅSARNA under ögonen. Jag hade tagit något nytt slags kladd under mina rödsprängda ögon för att stilla de framhävande påsarna. Resultat. Tvättbjörn goes Indian. Är det inte sååå typiskt när man ska göra något speciellt...då blir man ett riktigt Extreme makeover-fall. Fan.

Men utseende är inte allt. Det är bra att vara smart också.
Ameh hallå! Jag har torkat bajs, geggamojat, jollrat och LEKT i snart tre år. Med lite mellanspel av ett jobb som gick på automatik med hjärnan hemma i ugnen.
Smart. Javisst.

Men annars går det bra.