Förlösande skratt

Ikväll har jag trotsat kvällströttheten och pratat i telefon med en av de allra käraste av vänner. Stora A himlar alltid med ögonen när vi pratar i telefon med varandra, han hör direkt vem det är på andra sidan luren och han vet att minst 90 timmars fniss, stön, asgarv och obönhörligt kacklande är i antågande.
När vi gick i högstadiet och gymnasiet ihop, 7 timmar om dagen, var det första vi gjorde när vi kom hem, att slå varandras telefonnummer och tjattra på i timmar- igen. Våra föräldrar blev tokiga på oss! Nu för tiden är vi båda lite halv(hel?)trötta småbarnsmorsor med 1000 olika vardagsbestyr i veckan och tjattrandet har väl avtagit i takt med att tjatet (på Stora A exempelvis) har tagit överhanden. Men vi tar vid där vi avslutade sist och tjattret blir det till slut ingen hejd på. Inte samma bekymmer som förr som luftas, men absolut samma skratt. Ingen kan skratta som vi. Systra mi.

Att vara ett sunkigt stycke kvinna

Med våren kommer solen. Med solen kommer stora utseendekrisen. Skinnet blekt, håret torrt, noppiga kläder, för varma skor och en oformlig och alldeles för hårig kropp som står ut på alla håll och kanter. Vintern har haft en i ett sådant kraftigt grepp, i full mys har man junkat ner sig i en look som inte matchar våren. Alls. Dags att vakna upp ur sitt ide. Ikväll har jag lyckats färga håret i alla fall. Ingen kommer att märka det. Det gör ingenting, det är för mig det skiner. Nu är det bara kläderna, skinnet, skorna, kroppen och resten av livet kvar! Skitsamma.
Våren är för himla härlig ändå.

Gyttjebad och fågelkvitter

Det är visst vår nu...

Någon att sakna

Min mormor. Jag har skrivit om henne så många gånger förut. Med risk för att låta alldeles för tjatig. Jag älskar henne. Älskade. Jag vill inbilla mig att jag är lik henne. En liten gnutta i alla fall. En gnutta av hennes mod, humor och självinsikt. Hoppas. Jag hittade ett foto från julen 2004, den sista julen med mormor. Hon ser så fin, pigg och levande ut bland alla hennes små prydnadssaker och med julesnapsen i hand. Ingen kunde ana att hon 2 månader senare skulle insjukna och helt plötsligt dö. Saknar och längtar. Längtar gör jag helt i onödan. Men saknar gör jag gärna hela livet.

Att irritera sig

Saker som irriterar mig mest just nu:

*Folk som är otrevliga för ungefär helt utan anledning
*Städskåpet som rasar när man öppnar det och strykjärn i huvud som följd
*Att vi glömt att bekräfta vår NIX-medverkan = "trevliga" chitchats med manuskrampande telefonförsäljare
*Barn som inte vill lägga sig på kvällen
*Barn som inte vill kliva upp på morgonen
*Lugghelvetet
*Strumphelvetet när man har tvättat
*Världssvälten


Ett rent helvete!

En ny lampa igen!

Det där med inredning är ju kul! Det hade varit ännu roligare om man hade varit en fena på´t. Som vanligt är jag för lat, ivrig och virrig. Jag vill gärna ha alla olika stilar - samtidigt. Resultatet blir inte retro, shabby chic, lantligt, skönt bohemiskt eller stilrent. Det blir mer som...ja white trash faktiskt. Men det är med hjärtat i alla fall. White trash hjärtat.

Fint

När man träffar sina allra närmaste och äldsta vänner och deras små avkommor i ålder med ens egna, då spricker hjärtat ut i full blom. Man ser små minikompiskopior och miniemmakopior som håller hand,busar, leker och skrattar. Det är så fint att man dör en smula. Kanske är det så att vänskap kan gå i arv? Tänk att på ålderns höst träffa sina gamla homies och deras familjer som i sin tur blivit vänner. Man sitter där i varsin bekväm fåtölj med rynkor och krumma ryggar, arm i arm skvallrandes och skrattandes som vanligt medan man vänligt blir uppassad av barn och barnbarn. Jag ska ju uppenbarligen skriva manuset till Hollywoods nästa feelgood-rulle!
Fint ä ´re iallafall! Kärlek liksom.