HJÄLP!!!

Jag lider av intevågafråga-om-hjälp syndromet. Inte för att jag vill vara duktig på något vis, för duktig har liksom aldrig legat för mig. Halvbra är mer mitt signum. Det skriver jag helt utan bitterhet. Jag är ingen person som brinner för att visa mig duktig på olika saker, halvbra duger gott. Lite slappt, javisst, men ändå ganska skönt.
Nä, jag vågar inte fråga om hjälp för jag vill inte vara till besvär. Inte störa. Alla människor har så mycket i sina liv med ditten och datten och det sista de behöver är väl mina frågor om tjänster tänker jag. Man läser artiklar i "må bra" tidningar att man måste lära sig att säga NEJ. Att kvinnor speciellt har så svårt för det. Då tänker jag att ingen vågar säga NEJ till mig när jag frågar.
Så därför frågar jag inte.

Ensam är stark råder lite i samhället idag. Sköt dig själv och skit i andra.
Hälsa på gammelfarfar på hemmet med lite blommor en gång om året räcker bra för att döva det dåliga samvetet. Om en vän mår dåligt, tipsa om en bra psykolog istället för att vara till hands själv. Blunda när du ser en förälder på stan kränka sitt barn.
Men vem tar hand om dig när du behöver det?

Jag har en vän som har en alldeles speciell gåva. Att alltid finnas till hands, på gott och ont för henne själv ibland. Men mest gott. En omtänksamhet som kommer att gå igen genom hennes liv, ringar på vattnet och allt det där. Hon är en sådan som brinner för välgörenhet av alla de slag. Men hon är allra mest en välgörare för sin närmaste omgivning, vänner som familj. En sådan som alla innerst inne vill vara, men som ingen orkar vara för det kostar på att bry sig för mycket.
F som i fin, ja det handlar om dig.

Slutligen vill jag tacka mina kära vänner som ställt upp som barnväktare...förlåt barnvaktare de senaste dagarna, ni vet vilka ni är! Love.
Så folks där ute; Våga fråga och hjälp varandra!