... av ilska är något av min specialité. Frustrationen som uppstår då i den stunden är brutal och framkallar ännu mer tårar av ilska, dem mest riktat till en själv. Jag har pratat med många av mitt egna kön som känner igen sig i detta. Som ska gå in till chefen och säga ett sanningens ord för att sedan börja gråta. Som ska förklara sin inre ilska och frustration för sin livspartner för att sitta vid köksbordet som en lipsill. Som ska reda upp saker med sina föräldrar för att bli betraktad som en 5-åring igen med tårar från kinder. And on it goes. En bottenlös sjö av förbannade tårar. Hur kommer det sig? För egen del så har jag alltid haft svårt att förklara mig muntligt, att uttrycka mig med de rätta orden i stunden just nu. Dessutom har jag ett rikt känsloliv som alltid är med mig, inuti, men som pyser ut ibland när man minst anar det. Är det den kombinationen tillsammans med ett uns osäkerhet som gör det? Är detta ett kvinnligt fenomen, eller finns det män som hamnar i dessa situationer också? Generellt tycker jag att tårar oftast leder till något bra. Men i situationer där man verkligen behöver och vill uttrycka sig sakligt och bestämt - då är det inte välkommet salt.
När ska man någonsin förstå sig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar