Att vara mamma

Gullebullar

 Morsdagpresent från mina hjärtan.

Lilla A

 Söta S


Är ett sjuhelsickes jobb. Ett arbete omöjligt att säga upp sig ifrån fastän man ibland skulle vilja fly fältet, kasta in handduken och flyga lång långt bort. Gärna Bahamas. Det dåliga samvetet, kvalen om man gör rätt eller fel, tröttheten, känslan av otillräcklighet, det tror jag de flesta morsor har känt av. Att lämna bort en stor del av sig själv, både hjärna och hjärta, till en annan mänsklig varelse är både befriande men också påfrestande. Att vara så behövd.Att ge så mycket kärlek. Moderskapets hårda arbete är dock värt varenda brödsmula på golvet, jagvillintegåochläggamigutbrott, legobitstramp, den decimeterstora sängplatsen, magbristningar och syskonbråk. Att vara med om något större än sig själv. Att sätta någon annan i första rummet. Ibland när jag iakttar mina barn så pirrar det till i magen, sådär som det gör när man är nykär ni vet. Det där pirret är värt allt. KÄRLEK.

Älskade unge 6 år!

I veckor har hon räknat ner. Kryssat i almanackan. Att fylla år är viktigast i världen för ett barn. Spänningen. Glädjen. Paketen. Sången. Tårtan. 6 år.
Stor men ändå så liten. Så mycket tankar. Viljan. Gränser som testas och fantastiska utlägg om än det ena än det andra. Stoltheten. Så mycket kärlek. Så mycket Söta S.

När husmoderstarmen sätter in

Hur kommer det sig att man känner sig så förfärligt nöjd med sig själv, när man gjort något husligt? Jag gör det i alla fall! Kanske beror det på att jag inte är den som slänger ihop en lemoncurd eller en surdeg var och varannan dag. Men ibland så slår det till. Då ska det bakas, lagas och saftas. Gärna allt på en gång. Och fort ska det gå! Idag rullade jag chokladbollar med ena näven samtidigt som jag saftade med den andra. Bärmuffinsen slängde jag ihop med knäna och en torskanrättning fixade jag in i ugnen. Jag funderar på den där diagnosen som Stora A satte på mig för ett tag sen. Borderline. Samt lite manisk.
Men för jäkla härlig! (det sa han inte...men mena´t säkert)

Bästa stället

Konsten att slappna av. Den har jag svårt för. Men i stugan gör jag det. i tre nätter sov vi där. Ljuvligt. Tjejerna älskar stugan. Spänningen innan vi åker dit, att packa sin egen väska, välja leksaker att ta med. Ärviframmesnartärviframmesnartärviframmesnart tusen gånger om och vips så är man där. Lite kyligt såhär på vårsommaren, det luktar skog och Stora A gör i ordning en brasa. Vi tittar igenom stugan och Söta S och Lilla A vill höra om de olika rummen och om vilka av farmors syskon som sov vart. Efter det vill de springa ned till bryggan och vattnet. Vi lyssnar till göken och tittar efter fisk. Undran över troll i skogen, finns det bara snälla? vad brukar trollbarnen göra? In i stugan igen och grilla korv framför öppna spisen. Vi ska åka till Mallis i sommar. Man kan ju ställa sig frågan varför egentligen?

Att vara lite vår-manisk

Den där skrivarlusten var hemskt kortvarig. En timme. Max. Som vanligt när våren kommer så är det dop, kalas, födelsedagar, högtider, kläm och känn dagar, avslutningar av olika slag och himlens ljus som aldrig riktigt släcks och svettig kropp som slängs och trängs i för tjocka täcken som inte hunnits bytas ut. Ett löpande band av roliga saker och precis allt vill man hinna och med lite mindfulness på det så är livet på banan efter ett töcken av mörka vintermånader och slaskig misär.
Jag vill damma, knäskura, plantera blommor, måla akvareller, dreja, springa marathon, skaffa hund, skaffa bebis, rusta en sommarstuga, laga långkok och egen korv, mjölka en ko och föda upp små grodyngel, starta eget företag, baka surdegsbröd, volontärarbeta, bli yogainstruktör, skriva en bok, munblåsa ett glas och börja spela cello. Ja. Ni hör. VÅR-MANISK. Vårtrötthet existerar inte i mitt vokabulär. Dock så är väl det jag verkligen utför ca 1% av de saker jag vill hinna med. Vi får ju inte glömma bort att jag är lat också. Latmask med livlig fantasi.

Barnvaktsmaterial

Händerna fulla när man har hand om två bebisar samtidigt. Den stoltheten sen då. Söta S.

Äntligen

En sen aprilkväll visade jag upp min otippade kylighet på Tradera. Jag vann! Eller ja, jag fick ju betala förstås. Bitterfittan och Kapten Stofil har tagit plats. Symboliskt. Men vart i helskotta kom Konstguiden ifrån? Hur hamnade den någonsin i vårt hem? Ett freaki´n mysterium.