Dagens ordspråk

Söta S fortsätter med sitt läs och skrivtörstande. Idag hittade vi en söt liten lapp med ett litet...låt oss säga ordspråk. "Det var en gång en kanin såm håpa två kånger til slut så slog den sej."
Vart får de allt ifrån?

Förra veckan var jag med henne i hennes förskoleklass en förmiddag. Himla kul att se vad de har för sig om dagarna, särskilt som hon ger ganska knapphändig information till sin tjatiga morsa med 1000 frågor... 28st goa tannalösa ungar. Några som absolut inte kan sitta still, några som är präktigt duktiga, några blyga, några pajasar, några bråkiga och några skvallriga.
Precis som på en vanlig arbetsplats med andra ord.

Jag beundrar alla som jobbar med barn. Det måste vara otroligt givande men också mycket energikrävande för en alldeles för låg lön. Hjältar enligt mig.
Alla blir trötta på sitt jobb nu och då, men bland det sorgligaste jag vet är när man stöter på pedagoger och lärare som inte alls är på rätt plats. Man har ju några praktexempel på skräck-lärare från sin egen skoltid, man tänker på saker som sägs och görs helt fel och det kommer ett barn ihåg för alltid. I know.

#denlillaslarvan(som fröken, idolen och den allsmäktige sa till Emma 7 år 1986)

Två skräcködlor. En åtminstone.

Ur tacotristessen föds nytt

Trött på tacos? Det är Stora A. Vi testade detta recept från Björn Ferrys kokbok. Mums!

Detta blir som en tacopaj, men med en omelettbotten istället för pajdeg. Man kan göra en på lite olika sätt. Ett alternativ är att bre ut köttfärsen på omeletten, tänka med ost och sedan grilla i ugnen. Ett annat alternativ är som beskrivs nedan. Ät omeletten som en hel måltid tillsammans med en sallad eller servera den som snack, förrätt eller mellanmål, varm eller ljummen.

 200 g köttfärs
0.5 påse tacokrydda
6 st ägg
4 msk crème fraiche
smör
Till servering bacon
tomater
gräddfil
ost, riven
basilika 

Mr Russia

Idag har jag och Stora A retat gallfeber på varandra. Ni vet en sådan där dag då inget den andra gör duger och det är som att pilla upp sårskorpor hela tiden. Men jädrar i mig vad han är het i sin "päls"mössa. Irriterande snygg liksom.

My name is Rudolf

Jag och Söta S var och såg Sune i Grekland på bio igår. Jag saknar såklart den "gamla" Sune-familjen från 90-talet...men Saga skrattade högt åt fallolyckor och Håkans svordomar. Det slog mig hur lik min egen familj är Sunes. Det är jag som är Rudolf. Det är mig alla skäms över. Men det bju´r jag på. Jag älskar att vara medlem i en temperamentsfull familj även om det gör mig galen ibland...oftast. Men hellre roligt riv än torrt tyst.

Söndagsskönt

Lyckan att få låna en "lillebror" ibland...

Två rödstrumpor

 Världens bästa syskon kallar de själva varandra. Extremt rart. I nästa stund vill de bokstavligen talat mörda varandra. När mamma leker häxa (nej, de har inte tröttnat än, jag behöver inte ens klä ut mig) då håller de extra hårt i varandra.

Ett avvikande beteende...

...det har jag ibland vid pressade situationer där jag inte vill tappa masken. Tappa masken. Det gör jag med råge - alltid när jag inte "får". I allvarsamma och jobbiga stunder tillsammans med andra människor så får min hjärna ibland PANIK. Jag har till och med fått skrattanfall i kyrkbänken på min egen farmors begravning. Fy fan. Idag när spänningarna släppte skulle  jag och Stora A in till "uppvaket" på sjukhuset där vår minsting väntade. När vi satt där i väntrummet bland ett par andra främmande och väntande anhöriga, då brast det för mig. Jag kunde inte sluta skratta. Ett sådant där förbjudet jäkla skrattanfall då hela kroppen guppar, tårarna rinner och man försöker kväva det med all sin kraft. Stora A satt givetvis bredvid och skämdes i vanlig ordning. Men jag såg att skrattet började bubbla upp på honom också. Det hela var väldigt skönt ändå på ett himla skämmigt sätt. Nu var det ju ingen som hade dött heller. Det var ju en fördel.