Nära ögat

I fredags åkte vi och badade på ett äventyrsbad tillsammans med 75% av de höstlovslediga familjerna i området. Men alla kom från bassängernas tjo och tjim helskinnade och rena. Glada i hågen och basturosiga knallade vi ner mot bilen. Då.
Söta S trillade på första trappsteget ner för den lååånga stentrappan ner till parkeringen, snubblandes över sina egna fötter. Jag såg henne störta neråt med huvudet före, men på något instinktivt vis så lyckades hon ta emot sig så pass bra att det "bara" blev skrap på händer och ont i knän. Det kunde gått mycket mycket värre. Under de där ultrarapida men ändå långsamma sekunderna såg jag brutna ben och ve och fasa en bruten nacke innanför näthinnan. Hjärnan jobbar på högvarv och försöker sortera vad som händer. Kroppen lamslås för ett par sekunder innan man instinktivt rusar fram till sitt allra käraste.
Det både fascinerar och skrämmer mig att det är så lite som står mellan olycka och lycka, som avgör hur ens liv blir. Man kan inte skydda sig själv och sina kära mot allt. Sunt förnuft är en nyckel. Ren och skär tur är en annan. Det skadar inte att ibland få stora skälvan och en gnutta dödsångest - det gör en tacksam och ödmjuk inför livet.
På darrande ben och tacksamhet till övre makter, ödet och turen åkte vi vidare i livet denna gång.

Matematik i vardagen

-Mamma varför fick du TVÅ pepparkakor å jag bara EN!?!
-Jag är DUBBELT så stor som du lilla vän.

Jorå, ibland är man bra pedagogisk. Sort of.

Mmmmonica

I helgen var jag och en kär vän och såg på Monica Z-filmen. Fy in i sjutton gubbar vad den var BRA! Fint foto, bra musik och härlig 60-talsinredning och kostym. Edda Magnusson var helt fantastisk som Monica Z. I sedvanlig ordning brakade jag loss i ett snyftkalas utan dess like, kvidande ljud kom ut från mitt tillbakahållande bröst och det senaste halvårets största skrattanfall till följd. Svettiga, mascara-strimmiga och skrattiga gick vi i armkrok ut i friska luften. Uppfyllda av den fina känsla som en bra film ger en.

Den första fondtapeten

Bilden till höger kastar mig tillbaka till mammas och pappas sovrum när jag växte upp. Fondväggen var väldigt lik denna bild och tillhörande tapeter var beigefärgade i medaljong. Vi levde kvar i 70-talet rent inredningsmässigt långt in på 90-talet i vår familj. Ssängen med svart trä, sammetsinfattningar och inbyggd klockradio, byttes inte förrän mamma och pappa gick skilda vägar 1998. Där i mitten av sängen var så tryggt och skönt när man smugit ner från svettiga mardrömmar. Där har jag lyssnat på pappas timmerstockar och Karlavagnen, vridit upp de svart och guldfärgade radiorattarna när nyheterna om Olof Palmes död ekade ut och samsats om plats med syrra, hund och katt. Jag har räknat medaljonger, känt den gyllenbeiga heltäckningsmattan under mina fötter, förstört samma matta med olika fläckkomponenter och hoppat i sängen framför skogen på fondtapeten. Tänk vad en bild kan få en att minnas svunna tider. Fantastiskt hur ens hjärna, sinne och känslor fungerar tillsammans.

Vädret, hösten, fägerna!

Stressless

-Busunge! -Stressmamma! -Vad sa du? -Stressmamma!

Jag frågade min dotter om hon visste vad stress betydde, när vi småretade varandra. Det visste hon. Oh yes. Hon visade med både ord och kroppsspråk, visade hur jag halvsprang till bilen tittade bakåt och flämtade -Skyyynda er nuuuuu! Hon visade hur sur jag blev som stressad, hur jag svär och suckar.

Jag var ju tvungen att skratta när hon spelade upp sin mamma in action så att säga. Men alltmer blev skrattet till ett illamående och en insikt. Att tagga ner lite. Att gå lite långsammare. Att titta och lyssna noga, inte bara med ett halvt öra och med ett tankspritt hummande. Brudarna (ja och Stora A förstås) ÄR ju de jag hänger allra helst med i hela världen och till dem jag skyndar mig hem till som tok varje dag efter jobbet. För att vara med dem som betyder mest av allt i hela världen. Det ska jag inte stressa bort. Inte för allt i världen.

My house

Det här med husletande. Är ingen lätt sak. Sannerligen inte. Särskilt som ens 7-åring börjar STORGRÅTA när en eventuell flytt kommer på tal. Hon säger gärna ett rungande stort JA till en flytt till ett hus. Tydligen ett STORT hus, med plats för häst, kanin, hund och katt. Samt en miljard Petshops. Nu är det ju inte barnen som bestämmer. Typ. Men mitt hjärta slits itu av tanken att Söta S kanske skulle få byta skola och ta avsked av sina älskade och många skolkamrater. Så. Husletandet har blivit lite begränsat. Vi kommer att få bo i en fyrkantig 70-talslåda med fuktig källare och vävtapet. Men på något sätt tror jag att det är vår stil ändå. Fuktigt och brunt. Why not?

Det här med att gråta...

... av ilska är något av min specialité. Frustrationen som uppstår då i den stunden är brutal och framkallar ännu mer tårar av ilska, dem mest riktat till en själv. Jag har pratat med många av mitt egna kön som känner igen sig i detta. Som ska gå in till chefen och säga ett sanningens ord för att sedan börja gråta. Som ska förklara sin inre ilska och frustration för sin livspartner för att sitta vid köksbordet som en lipsill. Som ska reda upp saker med sina föräldrar för att bli betraktad som en 5-åring igen med tårar från kinder. And on it goes. En bottenlös sjö av förbannade tårar. Hur kommer det sig? För egen del så har jag alltid haft svårt att förklara mig muntligt, att uttrycka mig med de rätta orden i stunden just nu. Dessutom har jag ett rikt känsloliv som alltid är med mig, inuti, men som pyser ut ibland när man minst anar det. Är det den kombinationen tillsammans med ett uns osäkerhet som gör det? Är detta ett kvinnligt fenomen, eller finns det män som hamnar i dessa situationer också? Generellt tycker jag att tårar oftast leder till något bra. Men i situationer där man verkligen behöver och vill uttrycka sig sakligt och bestämt - då är det inte välkommet salt.

När ska man någonsin förstå sig själv?

MC-bruttan

Skinnbrallorna och bandanan på. Var och varannan kväll har jag dejt med denna man. Denna formidabla blandning av Kurt Cobain och Brad Pitt. Japp. Jag är kär. Exakt samma känsla som när jag blev hals över huvud förälskad i Tom Cruise i mellanstadiet. Min spegeltavla av honom hänger fortfarande kvar i källaren hos pappa (av någon outgrundlig anledning har han hängt upp den där). Men nu är Tompa sedan länge dumpad och numera brädad av denne man, en brottsling skänkt från ovan. Sons of Anarchy gillar både jag och Stora A att glutta på, men börjar jag ana en viss svartsjuka från soffkanten intill mig? Kan det bero på mina ååååååååå, aaaaaaaaa och iiiiiiiiiiiiiiiii? Leendet, charmen och farligheten. Amen.

Mrs Nipple

Ja. Jag vet. Det har varit tyst. Länge. Tror att jag hamnade in någon slags vardagschock efter sommarens lättja. Tiden går så fort så snabbt. Men vi lever och mår bra. Bråkar å gnäller. Skrattar å älskar. Som vanligt hamnar jag i de mest absurda av situationer.
Som idag när grannpappan skulle hämta Söta S kompis. Då stod jag frodig, svettig och med pannkaksosigt hår i dörröppningen och pladdrade på om helt fucking sinnessjukt ovärda saker. Tack för idag å hej då goda grannar! Tar tag i pannkaksstekningen igen och får plötslig andnöd när jag tittar neråt. En MONSTER-bröstvårta på en förhöjd plats av bröstet. Myströjan hade hängt på en krok och bröstvårtat till sig i en hiskelig fejk-vårta som stod rätt ut. Jaja, kanske inte så farligt tänkte jag. Söta S kom in i köket och jag frågade henne om hon såg något särskilt på mig. Eeeehhhh JA! Varför står din den där vaheterdetnuigen VÅRTA rätt ut mamma?!? Den är JÄTTESTOR!
Orka.

Jo, men sådär håller det på. Som vanligt alltså.

OBS! Bröstchock med fejkvårta

Pannkaka av mycket

Stolt skoltjej

Igår var dagen då Söta S på allvar började sin resa genom oändligt för många mattelektioner, skoldiscon, hopprepsraster, skolfrökensbeundran, glömda jympapåsar, nervösa framföranden, fnissiga grupparbeten och ruttna äpplen i ryggsäcken.

Stolt och peppad

Håruppsättning dagen till ära

Lycka till syrran

Paparazzi in da house

Någon i familjen har upptäckt kamerans roliga värld... Man får sig en överraskning och ett gott skratt varje gång man upptäcker att det tagits foton med mobiltelefonen. Se upp!

Fotar skräck på stadsbuss

Vart tog den söta lilla flickan vägen...?

En trött sliten mamma till vänster och ett knubbigt litet finger till höger

Homestylingbild

En stor liten fundering

Nyss tassade min äldsta dotter upp från sin säng, gick in till mig och meddelade att hon skulle berätta en idé hon hade. -Jo mamma, jag tänkte att om det blir någon helt regnig dag snart så skulle vi kunna vara inne hela dagen, titta på film och mysa. Sen skulle vi kunna lära mig att knyta. Du vet att om man har springskor med snören så kan man inte be fröken om hjälp när man börjar ettan... Godnatt då!

Min förståndiga funderartjej. Visst ska din slöa morsa lära dig att knyta skosnörena. Leklandet, äventyrsbadet och annat tjafs kan slänga sig i väggen. Det är hemmagrejer som är mysigast. Även om man bara knyter skor.

Flora å fara

Idag hade jag och kidsen en helmysig dag i det gröna. Bara jag och dem. Jag kunde förnöjsamt fläka ut mig på en picnicfilt medan de hittade på den ena efter den andra förtrollande leken. Vi klappade och pratade med hästar, mumsade fika och snicksnackade bland (inte om!) blommor och bin. I slutet av vårt förlustande så sträckte mamman återigen ut sig på en liten pittoresk träbänk. Kände något som killade lite på benet och tittade till: GAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!

Den hade horn och hade sugit sig fast på min vad. Hela västra delen av staden hörde mitt illvrål, även mina töser. Rena rama Amazonas. Vi sprang till parkeringen. Pedagogiskt.

Varsågod skratta ihjäl er...

http://supermamman.tumblr.com/

Skammen

Fy in i sjutton hundar vad skönt det är med lite mörker å att få vara lite osocial. På sommaren slängs man hit och dit å ska träffas med än den ena och än den andra. Missförstå mig rätt - det är ju underbart! Men för en i grund och botten en ganska osocial tjej, så är det påfrestande med allt det där umgåset. Att få vara lite legitimt tråkig och hemmaråtta.
I lördags avslutade vi vår görgoa semester med en kräftskiva. Pricken över i:et. Grädden på moset. Cocktailbäret i drinken. Spyan i toastolen... Jo. Mamman fick kräftsjukan. Hoppsan. Det var mycket längesen en söndag tillbringades i fosterställning, gnyendes, gungandes, kallsvettandes och en svår skjutmigjagskaaldrigdrickmerihelamittlivmedavanceradlucköppning. Fylleskammens ångestdimmor tätnade i och med ett nytt slags dåligt samvete. En mors oansvariga handling. Några glas för mycket (inget hemskt hände och jag hade kul) och en bortkastad dag efteråt som belöning. -Mamma är du sjuuuk, små barnahänder strök den klibbiga mammapannan. Stackars stackars små töser med en sådan oansvarig mamma. Ve o ve. Då slår det mig. Om jag vore en pappa, skulle ångesten slagit lika hårt? Visst känns det mer ok att en pappa blir överförfriskad på en fest än en mamma? Visst skrattar man mer förlåtande åt en farfylla än en morfylla? Tål att tänkas på. Å ändras på. Det bästa är ju givetvis att hålla sina hästar lugna och inte dricka kopiösa mängder i närheten av barn - såklart.
Nu vill jag tillägga att barnen sov när föräldrarna surrade vidare inpå morgontimmarna. Så de missade både trill av stol,  dans på vingliga ben, fniss åt ingenting och sång utan slut. Phu! De belönades istället med mycket medgörliga ja-sägare till föräldrar dagen efter...

Har nyss skaffat Instagram...

Be safe

Jag är ingen spänningssökare. De som känner mig vet det mycket väl. Speciellt i fysiska, rent kroppsliga situationer.
Därför såg det ut som om att jag åkte den allra värsta superduper-g-kraftigaste bergochdalbanan av dem alla på kortet som snäpptes i av Gröna Lund under helvetesåket. Jag blundade så hårt att pannan blev dubbelt så stor, odefinierbar i ansiktet, munnen som ett streck och armarna hölls krampaktigt mot armstödet. Det var Nyckelpigan. De andra familjemedlemmarna hånskrattade åt mig och mitt foto. 4-åringen allra värst. Jag skulle gärna ha visat kortet här. Om jag bara hade använt min mobilkamera för att kopiera det svindyra fotot. Men det vågade jag inte.
Men på färjan vågade jag minsann att sova i överslafen! Det var det tveksamt att jag skulle göra för en sisådär 15 år sedan när jag och mina polare skulle kryssa över till London och det var min tur att sova överst. Då lurade de mig att man kunde spänna fast sig med remmarna som håller sängkläderna på plats. Sagt och gjort. Där låg jag i samma sovställning i ca 7 timmar tills jag vaknade av ett hejdlöst fnitter... Att ta det säkra före det osäkra.

Trygga hamnar och öppet hav

Än

Blickar tillbaka på min ledighet. Jag hade inga särskilda förväntningar, inga högt flygande planer. Det är då det blir som bäst. Som vanligt är det med blandade känslor man börjar jobba som vanligt igen. Tacksamhet för att man har ett jobb blandas med ledighetens retsamma sötma. Än är inte sommaren slut. Än tänker jag insupa lata eftermiddagar och njuta av kvällars skymning och doft.
Än finns mycket kvar.